Det fria skolvalet, en gång framställt som en möjlighetens revolution, har förvandlat det svenska skolsystemet till en marknadsplats där vinstintressen och statusjakt tagit över den grundläggande uppgiften: att utbilda alla barn lika. Resultatet av denna utveckling har blivit en ökad segregation, där elever sorteras efter föräldrarnas plånböcker snarare än efter sina egna behov och förutsättningar. En obehaglig realitet, men dessvärre sann.

"Segregationen breder ut sig, inte bara geografiskt, utan också i klassrum runt om i landet"

I den tillspetsade tävling om skolvalen, där alla ska kunna "välja rätt", har vi skapat ett system där skolor inte längre möter elever som individer med unika behov. Istället har de blivit varor som måste förpackas och säljas till högstbjudande. Konsekvensen? En skola där resursstarka föräldrar navigerar sina barn till de mest prestigefyllda utbildningarna, medan de som inte har samma förutsättningar stannar kvar i ett alltmer utsatt läge. Segregationen breder ut sig, inte bara geografiskt, utan också i klassrum runt om i landet.

Det fria skolvalet har inte bara bidragit till en ökad segregation mellan skolor, utan också till en snedvridning av resursfördelningen inom skolsystemet. När elever från mer resursstarka hem väljer bort skolor för "bättre" skolor, lämnas de bortvalda skolorna ofta med en större andel elever som har större behov av stöd och resurser. Detta innebär att dessa skolor tvingas lägga betydande resurser på att möta dessa elevers behov, något "de bättre skolorna" inte behöver göra.

Denna ojämna resursfördelning riskerar att ytterligare försämra de kommunala skolornas förutsättningar att erbjuda en högkvalitativ utbildning, och förstärker samtidigt den negativa spiralen där elever som har råd och möjlighet flyr till andra skolor, medan de mest utsatta blir kvar i en alltmer pressad miljö. 

Detta skapar en ond cirkel där klyftorna i samhället vidgas och där skolan, som borde vara en kraft för jämlikhet, istället bidrar till att förstärka ojämlikheten.

Marknadens intåg i skolan har dessutom skapat en ny typ av vinstmaskiner. Friskolor, som förvisso kan ha en viktig roll att spela, drivs alltmer som företag med fokus på att maximera avkastning snarare än att säkra elevernas kunskaper och framtid. Detta innebär att undervisning och lärande sätts på undantag till förmån för effektivitet och kostnadsbesparingar. Det är en enkel matematik för friskolekoncernerna: färre lärare, mindre undervisningstid, lägre kostnader – och högre vinster. Den svenska skolan, en gång en av världens mest jämlika, har blivit en plats där pengar styr.

"Skolorna måste visa upp siffror som lockar nya kunder, förlåt, elever...."

Vad värre är, hela denna marknadisering har lett till en omfattande betygsinflation. Skolorna måste visa upp siffror som lockar nya kunder, förlåt, elever, och då blir det helt enkelt lättare att höja betygen än att förbättra undervisningen. Lärare pressas att ge högre betyg än vad som är motiverat, och eleverna, som borde stå i centrum, lämnas i ett system där betygen är en marknadsföringsstrategi snarare än ett verkligt mått på kunskap.

"Vi måste också våga tala om det fria skolvalet för vad det verkligen är: ett system som gynnar de som redan har"

Så vad gör vi nu? Hur stoppar vi denna utveckling innan den drar med sig hela vårt utbildningssystem? För det första måste vi inse att skolan inte är en plats för marknadslogik, utan för lärande och personlig utveckling. Vi behöver reglera bort möjligheten att tjäna pengar på skattefinansierade skolor och återföra resurserna till det som verkligen spelar roll: undervisning och jämlikhet.

Vi måste också våga tala om det fria skolvalet för vad det verkligen är: ett system som gynnar de som redan har. Det kan vara dags att införa mekanismer som säkerställer att skolor inte blir renodlade elitskolor, utan att de erbjuder alla barn samma möjlighet till en kvalitativ utbildning, oavsett bakgrund.

Det är dags att stå upp för en skola där varje barn, oavsett vem de är eller var de bor, har rätt till samma möjligheter och samma kvalitativa undervisning. Vi måste göra upp med detta fiaskoexperiment och återta skolan från marknadens klor. Svensk skola måste åter till den till den jämlika plats för lärande som den en gång var.

Jag hann vara kommunalråd i 4 dagar innan jag blev kontaktad av Sveriges Radio P4 Västmanland. Man vill intervjua mig. Om en tweet jag skrev. För 8 månader sen. Hoppla. "Vad har jag nu skrivit för dumt" tänkte jag. Scrollar tillbaka mitt eviga flöde av gnäll på hockeylaget och tramsiga oneliners för att hitta de aktuella tweetsen. 

Vid en första anblick, såhär 8 månader senare kan det se både hårt och provokativt ut. Ångrar jag dessa? Verkligen inte. Är det lite svårt att diskutera enskilda tweets tagna ur en kontext 8 månader senare? Jo, men inte omöjligt. Så here goes.

Först av allt behöver vi förklara lite twitter-logik. Twitter är som ni kanske vet en social-mediaplattform som fungerar som en mikroblogg som används i princip för att realtidskommentera samtiden och aktuella händelser. Det går fort på twitter och du har ett begränsat antal tecken att använda. De förutsättningarna gör att twitter knappast är känt för att vara ett forum för långa, välbalanserade och delikata formuleringar eller utvecklade resonemang.

Det andra man behöver veta är kontexten.

Den 14 mars i år bokstavligen talat bombaderades svensk media om uppgifter att Kina kritiserade Sverige för sin hantering av Covid-19. Man menade att Sverige kapitulerat mot viruset och nu i princip erbjöd en fristad för viruset där de kunde växa sig starkt för att sedan "angripa" övriga världen. Sverige borde fördömas av EU och det internationella samfundet. 

Den kinesiska tidningen Global Times, en tidning som ägs och kontrolleras av det kinesiska kommunistpartiet, kritiserade alltså i en ledartext Sverige för sin coronahantering. Nedan ett axplock från svenska medier den 14 mars. 

Svensk media återpublicerade den här kinesiska regimkontrollerade tidningens ledartext på bred front.

Och det är i det avseende jag valde att kritisera Kina. För om Kina genuint och allvarligt velat arbeta med att bekämpa Covid-19, och för den delen arbeta för att förhindra virussmitta som denna så finns det väldigt väldigt mycket (förutom att avskaffa sin diktatur och bli en demokrati) man skulle kunna göra. Det jag valde att inrikta mig på var att kritisera regimens katastrofalt bristande livsmedelshantering och djurskyddslagstiftning. De så kallade "wet-markets" i Kina där man bedriver handel med levande vilda djur, tillagad mat, seafood, slaktar djur på plats och så vidare är ett reellt problem gällande att förebygga och begränsa pandemier. 

Det är dessutom så att det inte är första gången virus sprids på grund av den här huvudlösa hanteringen av djur och livsmedel. Redan 2014 varnade Svenska Folkhälsomyndigheten i samband med Fågelinfluensan för dessa wetmarkets. Är dessa marknader den enda hotspoten och orsaka för smitta och just den här? Såklart inte. Är min tweet en smula tillspetsad? Självfallet. Skulle jag kunnat utveckla det mycket bättre? Förmodligen. Men det gör jag här och nu. 

Min poäng var att en regim som knappast är kända för sin öppenhet och transparens skulle uppmana omvärlden att fördöma Sverige när man på intet sätt hade sin egna rygg fri är både anmärkningsvärt och en smula hycklande. 

Syftar min tweet att svartmåla det kinesiska folket? Inte alls. Jag har ingen kritik gentemot den kinesiska befolkningen. Min kritik riktar sig mot den kinesiska staten och dess myndigheter.

Den andra tweeten jag skrev är en direkt fortsättning på den första. Men här väljer jag att kritisera, faktiskt i första hand, svensk media i allmänhet men främst Ekot i synnerhet för en väldigt problematisk publicering. I SÄPOs årsbok slår myndigheten fast och konstaterar att "främmande makt bedriver påverkansoperationer i, och mot, Sverige. Att man försöker underminera våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter och försöker påverka opinionen. I SÄPOs rapport pekas specifikt Kina och Ryssland ut som dessa aktörer. Det är heller ingen hemlighet att den kinesiska regimen och Sveriges relationer till varandra avsevärt försämras de senaste åren, en stor orsak till detta är kinas fängslade av Giu Minhai och deras konsekventa överträdelser av de grundläggande mänskliga rättigheterna. 

Min poäng, även om den är ganska hård, att vi i Sverige inte får vara naiva när det gäller saker som påverkansoperationer gentemot vårt samhälle. Och här behöver vi alla faktiskt tänka till. Vem är avsändare av ett budskap och vems budskap är det man levererar? I detta fall vi diskuterar så vet vi, att budskapet kommer från en ledarsida i en tidning som kontrolleras av det kinesiska kommunistpartiet. 

Så. Där är motivet och bakgrunden för de två tweetsen som skrevs den 14 mars i år. Under intervjun frågade reportern om jag inte har ett särskilt ansvar för att uttrycka mig mer balanserat, om jag inte bidrar till "ökad rasism mot östasiater" och om det är bra om jag som förtroendevald skriver sånt. 

För det första; jag var vare sig kommunalråd eller uttryckte mig som en officiell representant för Sverige när jag skrev dessa två tweets. Inte för att det spelar någon roll. Jag har inte någon annan uppfattning idag än när jag skrev det. I min värld är det givet att motverka alla former av diktaturer och odemokratiska styrelseskick vid varje givet tillfälle. Som svensk så har jag precis de rättigheter som det kinesiska folket saknar, rätten att få uttrycka mig och rikta kritik utan att riskera repressalier. Att en diktatur kommer med grundlösa och osanna påståenden måste bemötas. 

För det andra; Måste jag inte som förtroendevald och politiker uttrycka mig mer delikat? Det blir ju en motfråga direkt där känner jag. Ska jag uttrycka mig som jag uttrycker mig eller ska jag uttrycka mig enligt någon konstig politikermall? Jag pratar som jag pratar. Twitter är för mig det sociala media som återspeglar talspråk bäst, jag är ganska hård och bordus i min kommunikation stundtals. Gilla det eller hata det men det är sån jag är som person. Jag tycker man ska kalla en spade för spade.

För det tredje; Bidrar jag till ökad rasism? Verkligen inte! Jag kritiserar vare sig det östasiater i allmänhet eller det kinesiska folket i synnerhet. Det jag kritiserar är den kinesiska regimen och odemokratier i världen. Det är en väldigt stor skillnad på sak och person. Om jag kritiserar staten Kina för att ha en bedrövlig livsmedel- och djurrättslagstiftning så är det inte att likställa det som kritik mot vanliga kineser som försöker leva sina liv. 

Och avslutningsvis för det fjärde; Är det bra att jag skriver sånt här? Jag tycker alltid det är bra att man tar alla tillfällen att lyfta och argumentera för demokrati och emot förtryck. Jag tycker alltid det är bra att poängtera vikten av källkritik och våga ifrågasätta vad agendan egentligen är.

Radion bad mig kommentera Moderaternas oppostionsråd Elisabeth Unell som kommenterat det här med någonting i stil med att det är en "Trumpifiering av politiken". Jag har egentligen ingen direkt kommentar till det. Att kritisera en diktatur som grundlöst kommer med svepande anklagelser och påminna om källkritik är i min värld snarare motsatsen till Trumpifiering. Om hon tycker det så får det stå för henne. 

Uppdatering 11/11:

I samband med detta hade man plockat fram tweets där jag, vare sig elegant eller snillrikt formulerat, går ganska hårt åt både motståndarlag och domare när VIK hockey har spelat ishockey. Kunde jag låtit bli i exempelvis en av de 7 år gamla tweetsen kalla motståndarlaget och domaren för clowner? Ja. Det borde jag. Men likt alla som någon gång engagerat sig i en sport, följer ett lag eller brinner starkt för ett intresse vet att halva grejen är just känslorna. Just ishockey är en känslosport. Och jag är en väldigt stor VIK Supporter. När klubben förlorar lider jag. När klubben vinner är jag överlycklig. Det må vara fånigt och banalt, men sådan är idrotten. Jag kommer alltid vara partisk när det gäller ishockey, och om mitt lag förlorar så är det alltid någon annans fel :) Men kommer jag fortsätta skriva såna tweets? Nej, jag ska försöka avstå från mina känsloyttringar gällande sport. Kommer jag fortsätta skriva vad jag tycker och tänker om saker och ting? Absolut. Man må inte alltid hålla med mig i sak, eller ens gillar tonen jag skriver i, och det är okej. Men att jag ska sluta vara jag kommer inte ske. 

Den 5 november 2020 valdes jag till kommunalråd i Västerås. Det är nog det största och finaste, näst efter min dotters födelse, jag upplevt. Jag är extremt ödmjuk, rörd och förväntansfull för detta uppdrag. Och i samband med detta väljer jag av att damma av den här gamla bloggen. Jag behöver på något vis ett ställe att få utlopp för mina tankar och tyckande. När det rör politik i allmänhet, och lokal västeråspolitik i synnerhet. 

Och jag vill väldigt gärna kommunicera med Er! Har ni tankar och ideér eller bara vill lyfta en viktig fråga. Tveka inte att ta kontakt. Är det något som jag tycker är viktigt så är det att vara tillgänglig. En titel är bara en titel, men ett uppdrag förpliktigar. Jag representerar er!

* * *

Idag är det Måndag. Pandemin håller fortfarande världen i ett grepp. Ett för övrigt hårdnande grepp då smittspridningen ökar i Västmanland. Det må vara tjatigt men vi har inget alternativ; vi måste hålla i och hålla ut tillsammans. Hålla avstånd, Tvätta händer, Vara hemma när vi är sjuka och Undvik folksamlingar.

Just det sista är det ju si och så med. I många köpcentrum märker man inte att en global pandemi fortgår. Vi måste skärpa oss. Det är faktiskt, på liv och död. Ju bättre vi klarar av att vara disciplinerade nu, desto större chans att fler får fira jul och nyår med sina nära och kära, friska och krya. Så tänk till. En gång till.

Så har då även min lokaltidning den liberala tidningen VLT också stängt sitt kommentatorsfält. (Se motivering här). Inte en dag för tidigt om du frågar mig. Anonyma kommentatorsfält är nog en av de värsta uppfinningarna som gjorts. Och då är jag ändå en extrem förespråkare av det fria ordet.

Men alla människor som av någon anledning råkat på en kommentatorsfunktion på exempelvis media vet vad jag pratar om. Denna avgrundshets, rasism och misogyni som frodas på dessa fält är skrämmande. Det hetsas, det uppviglas, det ljugs och det påstås. Helt utom kontroll.

Jag vet inte hur många gånger jag läst en bra artikel för att sen sätta kaffet i vrångstrupen när man snubblat över några av de, ofta ganska hemska och råa, kommentarer som fått finnas.

Läste en rapport för några år sedan som visade på hur extremt få människor som faktiskt kommenterar artiklar. Oftast är det några få personer. Som skriver igen, igen och igen. Såklart under olika namn men oftast med samma "argument".

Jag ställer mig upp och gratulerar VLT till ett klokt beslut. Fri och öppen debatt ska värnas, men hat-träsk som omodererade kommentatorsfält måste bort. Allt för många gömmer sig bakom sina anonyma hat-konton och kidnappar yttrandefriheten. Jag tycker som så; bara för att du har rätt att tycka vad du vill, betyder det inte att du har rätt att skriva det överallt.

Idag presenterade regeringen några nyheter ur den kommande vårändringspropositionen.

Att det äntligen kommer en satsning på bemanningen inom äldreomsorgen (1 miljard kronor nationellt) ser jag i egenskap av ordförande för den kommunala utföraren av äldreomsorg i Västerås som en extremt välkommen nyhet.

Personalen är det viktigaste vi har för att kunna leverera en trygg, värdig och kompetent omsorg. Att känna att man har tid för sitt uppdrag och inte desperat behöver springa mellan för hinna och inte hinna leverera det där lilla extra som är så viktigt i mötet mellan människor är vansinnigt viktigt och en stor kvalitetshöjning. 

Det är så mycket som händer så man glömmer av att uppdatera bloggen.

För en tid sedan (närmare bestämt den 27 november) höll jag ett första anförande i fullmäktige om rätt till heltid. Tänker ju självklart att jag måste lägga upp det här.

Så både kom och gick valrörelsen. Sakteligen börjar vardagen återigen göra sig påmind, och även om det ligger några skälvande valrörelseretoriska utspel kvar och skvalpar från både höger och vänster så börjar både samtalsklimatet och arbetet återgå till någon form av politiskt normaltillstånd.