I Västerås pågår en smått surrealistisk debatt just nu. Såhär några dagar före budgetfullmäktige har en extremt konstig konflikt blossat upp.
Ärendet som det hela handlar om är investeringsbudgeten. Den borgerliga oppositionen i staden har bestämt sig för att bygga en väg, Västerleden. Man vill bygga denna väg jättemycket. .
Det största problemet för dem är att de rödgröna vill göra samma sak. Detta är ju såklart problematiskt för de borgerliga politikerna. Hur löser man det?
Jo man stryker några av de rödgrönas hjärtesatsningar; en satsning på stadsdelsutveckling på ett område som inte fått någon kommunal kärlek sedan 70-talet, riva upp ett redan fattat (och påbörjat) beslut om en skolomställning, en satsning kring ån som rinner genom city och bygget av en skejtpark .
Varför? Jo för man vill göra en poäng. Man vill visa på hur mycket man vill bygga denna väg och "dopar" projektet med massor av miljoner (de miljoner man får loss av att ta bort de rödgröna investeringarna). Sen börjar man med sin retorik. "Vi vill bygga vägen nu!".
Vad är problemet? Problemet är att man inte kan bygga vägen nu. Det finns nämligen inga planer för den. Dessa planer kan man inte magiskt bara trolla fram bara för att man säger "Vi vill bygga nu!". I det rödgröna förslaget så finns som jag sa tidigare denna väg med. Men odopat och med en trovärdig tidsplan (där man tar avsaknaden av färdiga planer i beaktande och lägger investeringen rent tidsmässigt så dessa kan tas fram).
Det skulle onekligen vara lite spännande att låta dem "bygga vägen nu". Mest för att det inte går.
En av de saker som stör mig mest är hur inkonsekventa man är i vad man vill göra och vad man tror på. För en tid sedan så beslutade staden sig för att genomföra ett projekt med en så kallad laglig vägg för graffiti. Centerpartiet och Folkpartiet gick ut hårt i media och försvarade alternativa kulturyttringar.
Man skrev i lokaltidningen:
Alliansen tänker minsann försöka med alla medel behålla regeringsmakten. Även om det innebär att halka omkring med sanningen och ljuga.
Fakta: En av de största bluffarna på modern tid. Arbetslösheten,
sjukdomar, fattigdom, miljöpolitik och allt annat skulle lösas genom
arbetslinjen. Arbetslinjen gick ut på att sänka skatter, sänka skatter, sänka skatter,
sänka moms, sänka arbetsavgifter, höja a-kasseavgiften, utförsäkra
människor, inrätta modern träldom och totalt strunta i miljön. Det blev inte fler arbeten, och ja, jag är medveten om den moderata
Bagdad-Bob taktiken att gå ut och vråla 200 000 fler sysselsatta
(Reinfeldt drog det lite längre och drog till med 300 000). Problemet
med det är att man kan inte och ska inte mäta sysselsättningen i
absoluta tal. Man har aldrig gjort det. En vän till mig illustrerade
detta effektivt med ett exempel: Om vi applicerar Moderaternas sätt att
räkna sysselsättning så har Kenya trots 40% arbetslöshet högre sysselsättning än Sverige. Känns det trovärdigt? Njä, inte så värst.
Fakta: Verkligen inte. De som tjänar mest har under alliansstyret ökat sina tillgångar med 76 procent samtidigt som de som tjänar minst har ökat sina med 7 procent. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det inte utjämnar och tar bort klyftor. Det skapar klyftor.
Fakta: Nope. Man lovade kompetenskonton, det har inte blivit genomfört. Man lovade en decentraliserad arbetsförmedling, det har inte blivit genomfört. Man lovade en allmän och obligatorisk arbetslivsförsäkring, det har inte blivit genomfört. Man lovade skattestimulerat sparande, kreditgarantier och lån , det har inte blivit genomfört. Man lovade likvärdiga förutsättningar för hela landet , det har inte blivit genomfört. Man lovade ett hållbart offentligt skyddsnät , det har inte blivit genomfört. Man lovade en förstärkt familjeförsäkring , det har inte blivit genomfört. Man lovade en utfasning av kärnkraft, ni vet hur det gick. Man lovade att rösta emot IPRED och datalagringsdirektiv , man röstade för.....ja, ni fattar va?
Fakta: Ja ni vet ju även här hur det gick. Den smått klassiska #whatmoderaternadid på twitter blev en succé. Historierevisionism i sin konstigaste form. Vad som är mer fantastiskt är att man i M sparkade sin partisekreterare och ersatte henne med mannen som faktiskt kom med påståendena.
Fakta: Rätt! Helt rätt faktiskt. Det är vårt fel. För hade vi haft regeringsmakten hade vi inte låtit detta hända. Det är vårt fel att vi gjort två usla val, att vi inte lyssnade på folk och att vi inte moderniserade vår politik. Det är vårt fel att vi valde att vända oss inåt i partiet, välja lite lustigt folk till våra företrädare och gå offside ett tag. Men gissa vad. We are baaaack......såatte...mmm...
Läser
Ms nya partisekreterares Kent Perssons första debattartikel sedan han
bytte arbete. Förstår inte riktigt syfte med att byta partisekreterare
om den nya säger exakt samma sak som det förra.
Det är samma
fokus på S. Han pratar om S politik, vad S vill, hur det parlamentariska
läget kommer se ut om 2 år för S men säger fortsatt ingenting om vad
man själva, regeringen, vill göra utan slänger bara
ur sig de obligatoriska "vi har ideérna". Nä. Det finns inga idéer och
handlingskraft kvar då man redan gått i opposition 2 år före nästa val.
Alliansen verkar glömma bort att det är dem själva som faktiskt har
regeringsmakten och en kan ju då tycka att man borde lägga energin på
sin egna politik.
| Pratar hellre om Socialdemokraterna än sin egna politik |
Vinner vi valet så kommer vi inte sitta och
prata om borgarnas politik i alla fall, även om det inte skulle vara så
svårt...man har ju bevisligen ingen....
Idag gjorde Tobias Tobé (M) ett utspel om A-kassan i Ekot. Man vill reformera a-kassans så kallade arbetsvillkor. Moderaterna föreslår att en arbetslös som kan visa att den det senaste halvåret haft en snittlön på någonstans mellan 8 000 och 10 000 kronor, även om tjänsten bara är på 25 procent, ska ha rätt till a-kassa.
Det låter ju bra så här vid första anblicken. Har ännu inte sett något förslag och större utveckling kring det så jag kan inte kommentera det något djupare.
Dock som den glädjespridare jag är känns det angeläget om att komma ihåg vad mer man från moderaterna har "reformerat" i a-kassan:
2007- Höjd avgift. Avgiften ville man skulle spegla hur stor arbetslösheten är i branschen. Detta gav stora skillnader i avgifter. En akademiker kan ha 90kr/mån i a-kasseavgift och en restauranganställd 440kr/mån. Man tog dessutom bort avdragsrätten på deklarationen för a-kassan.
- Man höjde kravet på arbetade timmar (som man nu vill göra om) från 70h/mån till 80h/mån.
- Man slopade studerandevillkoret vilket gör att studerande inte kan kvalificera sig till a-kassa.
- Sänkt dagersättning. Från 730kr till 680kr de första 100 dagarna.
- Sänkt ersättningsnivå. Ersättningsnivån sänks stegvis, första dagarna 80 % av högst 18 700 kr, efter 200 dagar 70 % och efter 300 dagar 65 %.
- Kortare perioder. Ersättningsperioden begränsas till 300 dagar.
- Sökkrav oavsett var du bor. Geografisk och yrkesmässig begränsning av arbetssökandet de första 100 dagarna togs bort. Den som är arbetslös måste söka alla tillgängliga jobb i hela Sverige.
- Färre a-kassedagar. Även dagar man är i ett arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller aktivitetsstöd räknas.
2008
- Kortare ersättningstid för deltid. Ersättningsrätten för deltidsarbetslösa begränsdes. Högst 75 ersättningsdagar/period. Gäller alla anställningsformer, även timanställningar. Innebär att det i vissa fall kan vara bättre att vara helt arbetslös än ta ett deltidsarbete.
- Fler karensdagar. Antalet karensdagar ökade från 5 dagar till 7 dagar.
Så. Förlåt mig om jag inte direkt jublar och springer till moderaterna när de kallar till blocköverskridande överläggningar om a-kassan. Man har liksom inte många förtroendepoäng hos mig där.
Jag har blivit blockerad på twitter av Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten. Det är ju visserligen en bedrift i sig med tanke på att jag aldrig träffat Sofia Arkelsten personligen, men överlag tycker jag samtidigt det är lite sorgligt när man inte kan eller klarar av att debattera och diskutera sina meningsskiljaktigheter. I en demokrati är det offentliga och publika samtalet och dialogen extremt viktig. Att prata med varandra, lyssna på varandra och respektera varandra.
Hur blev det såhär då? Jo, det hela började med att TCO valde ny ordförande. Som ni kanske vet var det dåvarande förbundsordförande i SKTF, Eva Nordmark som blev vald. Eva hade arbetat i 12 år inom SKTF, ett partipolitiskt obundet TCO förbund, men före det varit engagerade i Socialdemokraterna. Hon gav dock upp sin politiska karriär för den fackliga, och som sagt varit opolitisk i 12 år.
Sofia Arkelsten tyckte att moderaterna skulle kommentera TCOs val och gjorde det via twitter med tweeten:
"Synd att valberedningen till TCO framhärdar i att ordföranden ska ha partibok från S när det inte speglar medlemmarna"
hon fortsatte med;
"det blir lite udda, särskilt när de ändå hade möjligheten att bredda sig och släppa gamla bindningar"
för att till sist avsluta med;
"många av era medlemmar röstar på oss. Och många från TCO. Just därför har vi tyckt att nästa TCO-ordförande skulle vara opolitisk
Ett extremt ogenomtänkt och dessutom plumpt utspel, som inte bara är direkt felaktigt utan även är väldigt förminskande gentemot Nordmarks gärning inom SKTF.
Jag svarade Arkelsten med följande tweets (ihopskrivna för bättre sammanhang);
Uppenbarligen räckte det för att betraktas som persona non grata. Mycket märkligt. Jag upptäckte det idag när jag skulle svara henne på en tweet. För vissa kanske sanningen är för bitter att acceptera?
Det är galna dagar i politikens värld. (S) fortsätter att jaga med ljus och lykta efter sin framtida ledare, jag måste säga att jag avundas inte den person som nu får jobbet. Partiet ska växa, vinna val, man ska utmana och vara relvant, gärna allt på en gång. Detta samtidigt som den moderata nedmonteringen av vår gemensamma välfärd fortskrider. Allt ska privatiseras, rationaliseras eller tas bort. Den som inte jobbar skall hotas och tvingas bort. Den som jobbar ska tjäna mindre. Förrutom de som tjänar riktigt riktigt bra, för de ska få tjäna ännu mer.
Det som jag tycker är mest skrämmande är den attityd gentemot de MÄNNISKOR (för det är ju vad det är, och något moderaterna totalt missar i sina uttalanden) som har oturen i livet. De som blivit sjuka, gamla eller haft det tufft på andra sätt. Det jag tycker är mest skrämmande är att den gemene åsikten hos moderaterna verkar vara att alla som lyfter någon form av bidrag eller försörjningsstöd är lata, inte jobbar för att det inte lönar sig eller bara struntar i att jobba.
Det vore väl att göra det fruktansvärt lätt för sig. "Om vi bara gör det svårt nog att inte jobba, och kryddar med lite andra sorts ersättningar börjar alla att jobba -problem solved". Fattigdom – eller hot om fattigdom – ska öka arbetskraftsutbudet och öka den ekonomiska tillväxten. Tillåt mig tvivla.
Kan vi inte börja med att utgå att de som har försörjningsstöd eller lyfter bidrag gör det utav en anledning? Att de faktiskt fått sitt stöd beviljat utav en riktig orsak?
Visst, det är jättebra om vi kan effektivisera systemet, fånga fuskare och och rehabilitera de som är sjuka åter in i arbete. Men är det inte DET vi borde diskutera då? HUR rehabiliterar vi de sjuka? HUR får vi in och kompetenshöjer de med låg anställningsbarhet? HUR kan vi på bästa sätt gör bra lösningar som blir framgångsrika för individen? Och kom inte med några "arbetscoacher" eller andra dokumenterade villfarelser som man infört (apropå skatteslöseri).
I moderaternas värld handlar allting om att de ska ut och jobba. Oavsett vad. Man är så säkra på sin sak att man till och med pratar om "omställningsstöd". Någon form av ersättning för att gå från bidrag till arbete "så att det lönar sig". Ersätt med bidrag mot bidrag? "Vi frågar inte hur sjuk du är, utan hur mycket du kan arbeta". Sen har vi finansministerna som ojar sig över hur dumt det är med minimilöner. "De hämmar arbetsmarknaden".
Redan där finns det ju ett fel. Är inte tanken att när man jobbar så ska man kunna försörja sig på sin lön? Man blir lite mörkrädd när regeringen slänger ur sig liknande förslag, för helt plötsligt känns USA, där ensamstående mammor har två till tre jobb för att klara sin försörjning (något vi lite oförstående skakat på huvudet åt i Sverige länge) inte så långt borta.
Vi har skattesubjentionerade sektorer, RUT och ROT. "Dessa öppnar för en helt ny arbetsmarknad!" skriker regeringen. Men är det rimligt att för att skapa nya arbetsmarknader så skall staten gå in och subventionera? -Ja,om det tillför samhället något svarar jag. Är inte ROT och RUT det då? -Nej, det är tillfälliga ohållbara lösningar.
Vad händer med "branschen" när de statliga subventionerna tas bort? Det är bara konstgjord andning som lämnar oss med en tillfällig lösning. När subventionerna tas bort försvinner marknaden och lämnar oss med ett tomrum. Det är dessutom en ren synvilla och tro att den nya normen är att alla människor har en jacuzzi, man försöker öka och främja en konsumption som skall upprätthålla tillväxten. En oändlig tillväxt är en omöjlighet. Någongång tar allting slut i den takten vi konsumerar och konsumerar utan någon som helst tanke på hållbarhet. Vad har vi för ansvar gentemot kommande generationer? Mina tankar far till filmen "Wall-E". Är det en sån värld vi vill lämna över till våra barn?
Ett mycket smartare alternativ hade varit att gå in med subventionerna i den gröna sektorn. Energieffektivisering, nya lösningar, nya gröna tjänster, ett hållbart samhälle. Då startar vi resan och incitamenten för att skapa ett hållbart samhälle, något vi har nytta av även när subventionerna försvinner. Låt alla branscher och marknader ta del av dessa subventioner. Energi, hushåll, tjänster osv...detta borde också främja nya innovatörer och entrepenörer. Och dessutom sätta Sverige i framkanten på miljöfronten.
Detta är några axplock av vad som gör att jag opponerar mig mot moderaternas politik. Jag tycker att vi ska gynna individen, självklart. Men jag tycker vi ska ha ett bra och starkt kollektivt skyddsnät som fångar upp när individen snubblar. Ett samhälle som genomsyras i en blandning av individens möjligheter och kollektivets kraft. Ett samhälle där -alla- får växa, inte bara en exklusiv grupp på bekostnad av alla andra. Ett samhälle som består av medmänniskor och inte av procentsatser, tillväxtprognoser och statistik.
