0

Det är inte mycket positivt i världen just nu. Jag har tänkt det flera gånger de senaste dagarna. Efter nyheterna, efter möten, efter information som man behöver ta del av men knappast blir gladare av.

Det är mycket att oroa sig för. Och självklart måste politiken ta ansvar för det. Människor har rätt att förvänta sig att vi hanterar allvarliga problem, också när lösningarna är svåra och beskeden obekväma.

Men någonstans där har en annan tanke börjat skava hos mig. Vad händer om politiken till slut bara handlar om att hantera nästa kris? Om vår uppgift blir att försöka förhindra att saker blir sämre, medan frågan om vad som faktiskt skulle kunna bli bättre får vänta?

Jag gick ju in i politiken för att jag ville förändra samhället. Det vill jag fortfarande.

Efter elva år i politiken vet jag att en stor del av arbetet handlar om att få saker att fungera. Budgetar ska gå ihop. Verksamheter behöver personal. Beslut som låter enkla när de formuleras ska fungera i en vardag där förutsättningarna sällan är lika enkla.

Jag har själv varit med i de diskussionerna. Vet hur mycket arbete som kan ligga bakom att undvika en nedskärning eller få en verksamhet att hålla ihop. Det kan vara en viktig politisk framgång, även om den knappast får någon att jubla.

Men för den som redan har svårt att få vardagen att gå ihop är beskedet att det åtminstone inte blir sämre ganska otillräckligt.

Vad säger vi till den som kommer hem från jobbet så slut att resten av dagen mest handlar om att orka till nästa? Till den som arbetar heltid men ändå får ont i magen av en oväntad räkning? Till den unga som gör det vi säger att man ska göra, utbildar sig och söker jobb, men ändå inte kan se hur det ska bli möjligt att flytta hemifrån?

Att läget är besvärligt? Jo tack. Det har de nog märkt.

De behöver också få veta vad vi tänker göra åt det. Vad som går att förändra och vilka beslut vi är beredda att fatta. Det är väl ändå rimligt att kräva av oss som har sökt människors förtroende?

Jag tror att vi ibland gör framtidsfrågorna onödigt avlägsna. Som om de hörde hemma i ett särskilt tal om tio eller tjugo år, när allt det akuta har blivit omhändertaget. Men människors framtid avgörs också i sådant vi kan påverka nu.

Hur länge ska man orka arbeta? Finns möjligheten att byta yrke när kroppen eller livet kräver det? Kan man lita på att ens förälder får den omsorg hon behöver? Ska barnens möjligheter att delta fortsätta bero på vad föräldrarna har råd med?

Det är konkreta politiska frågor. De handlar om vilket liv människor får möjlighet att leva.

För mig finns mycket av socialdemokratins uppgift där. Vi ska använda det gemensamma till att ge människor större frihet över sina egna liv. En fungerande äldreomsorg förändrar också livet för den anhöriga som annars måste hålla ihop allting. Möjligheten att utbilda sig kan göra att någon vågar lämna ett arbete som sliter sönder kroppen. En bostad till en rimlig kostnad kan vara förutsättningen för att över huvud taget ta nästa steg i livet.

Sådant händer när vi fattar beslut, avsätter resurser och ser till att arbetet blir gjort. Och det kräver att vi prioriterar. Någon kommer att tycka att det kostar för mycket. Någon kommer att försvara hur det fungerar i dag. Då behöver vi kunna säga varför förändringen är viktig och vara beredda att ta den konflikten.

Annars blir framtidstron mest något vi efterlyser hos andra.

Jag tycker inte att människor är skyldiga att känna hopp för att en politiker säger att de borde göra det. Vi måste ge dem skäl. Visa att problem går att lösa och att deras liv går att förändra. Det kräver mer än ännu en beskrivning av hur allvarligt läget är.

Nu är jag ny i riksdagen. Det är mycket att lära sig och mycket som ska hinnas med. Jag försöker förstå arbetet, läsa in mig och hitta var jag kan göra nytta. Mitt i det vill jag hålla fast vid den ganska enkla frågan: Vad vill jag vara med och förändra?

För uppdraget kan inte bara vara att ta sig igenom mandatperioden och hoppas att problemen är något färre när den är slut. Vi behöver kunna beskriva vad som ska bli bättre för människor och sedan låta oss granskas mot det.

Jag vill vara med och bygga ett samhälle där fler har råd att leva, orkar med sitt arbete och vågar planera sin framtid. Där det gemensamma fungerar så bra att människor får mer frihet i sina egna liv.

Världsläget gör den uppgiften svårare. Det gör den knappast mindre viktig...

0

Folkpartiet klantade till det. Ordentligt. Jag skrev lite om det igår. Man har troligen ändrat sig angående Bäckbyskolans nerläggning. Till Moderaternas förtret.

Men man behöver rädda baken. Det håller ju inte att som politiskt parti gå ut och säga "Hörrni, vi är ledsna. Vi har gjort fel." Nej. Ursäkter skall konstrueras och smetas ut.

Hur gör man det då? När det gäller folkpartiet finns det bara en lösning. Skicka fram Roger Haddad.
Roger lyckas alltid på något vis ta vilken fråga som helst, snurra den ett varv och landa i att allting är Socialdemokraternas fel. Så även denna gång.

Folkpartiet ville lägga ner Bäckbyskolan och på så vis även riskera Bäckbyhuset i Bäckby centrum. Det innebär att man lägger en våt filt över Bäckby. Det är ju självklart (enligt Haddad) Socialdemokraternas fel. För de ville inte lägga ner Bäckbyskolan, men de är dumma ändå.

I själva verket är det ju Haddad och folkpartiet som har engagemanget för Bäckby. Enormt engagemang. Man brinner verkligen. Så mycket så att man prioriterar omöjligt dopade vägprojekt, båtplatser och en nerläggning av Bäckbys skola (även om man nu verkar göra en pudel och ändrar sig).

Vidare beskyller han Socialdemokraterna för att inte göra satsningar på skolan. Skolan som de tog ett beslut på att lägga ner. Lysande logik.

Nej. Haddad imponerar inte. Det är faktiskt inte Socialdemokraterna som gjort bort sig här. Det är folkpartiet. Det blir än mer tragiskt när man försöker skylla ifrån sig.

Ärligt talat så känns det som att om detta är vad det innebär att "ha folkpartiets engagemang" så bävar nog Västerås övriga stadsdelar över vilka som får det nästa gång. Skulle vara intressant och se dem vända fokus mot Hamre eller varför inte Stallhagen?

Mycket luft. Lite action. Så kan man sammanfatta Haddad och folkpartiets utspel.

För er som inte har något vettigare att göra kan läsa Haddads senaste utspel här. Varning för fikonspråk och försök till triangulering.

0

 I Västerås pågår en smått surrealistisk debatt just nu. Såhär några dagar före budgetfullmäktige har en extremt konstig konflikt blossat upp. 


Ärendet som det hela handlar om är investeringsbudgeten. Den borgerliga oppositionen i staden har bestämt sig för att bygga en väg, Västerleden. Man vill bygga denna väg jättemycket. .


Det största problemet för dem är att de rödgröna vill göra samma sak. Detta är ju såklart problematiskt för de borgerliga politikerna. Hur löser man det? 

Jo man stryker några av de rödgrönas hjärtesatsningar; en satsning på stadsdelsutveckling på ett område som inte fått någon kommunal kärlek sedan 70-talet, riva upp ett redan fattat (och påbörjat) beslut om en skolomställning, en satsning kring ån som rinner genom city och bygget av en skejtpark . 


Varför? Jo för man vill göra en poäng. Man vill visa på hur mycket man vill bygga denna väg och "dopar" projektet med massor av miljoner (de miljoner man får loss av att ta bort de rödgröna investeringarna). Sen börjar man med sin retorik. "Vi vill bygga vägen nu!". 


Vad är problemet? Problemet är att man inte kan bygga vägen nu. Det finns nämligen inga planer för den. Dessa planer kan man inte magiskt bara trolla fram bara för att man säger "Vi vill bygga nu!". I det rödgröna förslaget så finns som jag sa tidigare denna väg med. Men odopat och med en trovärdig tidsplan (där man tar avsaknaden av färdiga planer i beaktande och lägger investeringen rent tidsmässigt så dessa kan tas fram). 


Det skulle onekligen vara lite spännande att låta dem "bygga vägen nu". Mest för att det inte går.


En av de saker som stör mig mest är hur inkonsekventa man är i vad man vill göra och vad man tror på. För en tid sedan så beslutade staden sig för att genomföra ett projekt med en så kallad laglig vägg för graffiti. Centerpartiet och Folkpartiet gick ut hårt i media och försvarade alternativa kulturyttringar.

Man skrev i lokaltidningen:

0

0

0

0

Läser Ms nya partisekreterares Kent Perssons första debattartikel sedan han bytte arbete. Förstår inte riktigt syfte med att byta partisekreterare om den nya säger exakt samma sak som det förra.

Det är samma fokus på S. Han pratar om S politik, vad S vill, hur det parlamentariska läget kommer se ut om 2 år för S men säger fortsatt ingenting om vad man själva, regeringen, vill göra utan slänger bara ur sig de obligatoriska "vi har ideérna". Nä. Det finns inga idéer och handlingskraft kvar då man redan gått i opposition 2 år före nästa val. Alliansen verkar glömma bort att det är dem själva som faktiskt har regeringsmakten och en kan ju då tycka att man borde lägga energin på sin egna politik.

Pratar hellre om Socialdemokraterna än sin egna politik

Vinner vi valet så kommer vi inte sitta och prata om borgarnas politik i alla fall, även om det inte skulle vara så svårt...man har ju bevisligen ingen....

1

Idag gjorde Tobias Tobé (M) ett utspel om A-kassan i Ekot. Man vill reformera a-kassans så kallade arbetsvillkor. Moderaterna föreslår att en arbetslös som kan visa att den det senaste halvåret haft en snittlön på någonstans mellan 8 000 och 10 000 kronor, även om tjänsten bara är på 25 procent, ska ha rätt till a-kassa.

Det låter ju bra så här vid första anblicken. Har ännu inte sett något förslag och större utveckling kring det så jag kan inte kommentera det något djupare.

Dock som den glädjespridare jag är känns det angeläget om att komma ihåg vad mer man från moderaterna har "reformerat" i a-kassan:

2007- Höjd avgift. Avgiften ville man skulle spegla hur stor arbetslösheten är i branschen. Detta gav stora skillnader i avgifter. En akademiker kan ha 90kr/mån i a-kasseavgift och en restauranganställd 440kr/mån. Man tog dessutom bort avdragsrätten på deklarationen för a-kassan.
- Man höjde kravet på arbetade timmar (som man nu vill göra om) från 70h/mån till 80h/mån.
- Man slopade studerandevillkoret vilket gör att studerande inte kan kvalificera sig till a-kassa.
- Sänkt dagersättning. Från 730kr till 680kr de första 100 dagarna.
- Sänkt ersättningsnivå. Ersättningsnivån sänks stegvis, första dagarna 80 % av högst 18 700 kr, efter 200 dagar 70 % och efter 300 dagar 65 %.
- Kortare perioder. Ersättningsperioden begränsas till 300 dagar.
- Sökkrav oavsett var du bor. Geografisk och yrkesmässig begränsning av arbetssökandet de första 100 dagarna togs bort. Den som är arbetslös måste söka alla tillgängliga jobb i hela Sverige.
- Färre a-kassedagar. Även dagar man är i ett arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller aktivitetsstöd räknas.

2008

- Kortare ersättningstid för deltid. Ersättningsrätten för deltidsarbetslösa begränsdes. Högst 75 ersättningsdagar/period. Gäller alla anställningsformer, även timanställningar. Innebär att det i vissa fall kan vara bättre att vara helt arbetslös än ta ett deltidsarbete.
- Fler karensdagar. Antalet karensdagar ökade från 5 dagar till 7 dagar.


Så. Förlåt mig om jag inte direkt jublar och springer till moderaterna när de kallar till blocköverskridande överläggningar om a-kassan. Man har liksom inte många förtroendepoäng hos mig där.

0

Idag skriver min yrkestitel-kollega (politisk sekreterare) Mikael Palmqvist för Centerpartiet i VLT. Det är egentligen en replik i en pågående debatt mot en S-sympatisör. Ämnet är lite fluktuerande och man behandlar allt från invandring till arbetslöshet och jag ska ärligt säga att jag innan inte riktigt engagerat mig i den. Men så i dagens VLT kom då Palmqvists replik (du kan läsa den här), och jag känner mig tvingad till att kommentera den lite.

I stora drag är det en artikel med igenkännbara centralt producerade åsikter från Centern och Annie Lööfs "Thatcheristiska" inslag är ganska framträdande. Speciellt när det gäller att urholka villkoren för arbetstagare (något Margret Thatcher var föredömligt god på att göra och som Lööf verkar tagit inspiration i).

Nåväl. Tänkte bara kommentera några av Palmqvists utspel och inte alla (då rätt mycket är plattityder och ogrundade påhopp).

Han skriver i sin artikel
"Bland annat vill vi se lägre ingångslöner och jobbpeng för effektivare arbetsförmedling."

Kommentar: Japp, här har vi centerpartiets nya stureplansarbetsmarknad. Sänk lönerna. Ge pengarna till arbetsmarknadscoacher. För att inte bara spela upp ungdomslönedebatten (som jag redan skrivit om åtskilliga gånger) så nöjer jag mig med att konstatera att det är upp till arbetsmarknadens parter att avtala löner.

Ett av de största problemen vi har att många yrkesgrupper har för -låga- ingångslöner, speciellt inom offentlig sektor, där dessutom behovet av nyrekrytering kommer vara enormt. Lägre ingångslöner skapar dessutom inte flera arbeten. Lägre ingångslöner skapar bara lägre ingångslöner och har en dumpade effekt på lönesidan inom de yrkesgrupper som detta skulle omfatta. Inte heller ökar människors kompetens om du står långt ifrån arbetsmarknaden automatiskt bara för att lönerna minskar.

Effektivare arbetsförmedling med jobbpeng. Detta är väl i tanken bra. Att kunna matcha bättre, men jag är ytterst tveksam till jobbpeng, vilket snarare har som tendens att tas omhand av "välvilliga" arbetsmarknadscoacher men som i praktiken inte genererar fler arbeten. Problemet är ju att det är få jobb i förhållande till hur många människor som vill ha jobb. Då måste man satsa på näringspolitiken, aktivare insatser inom arbetsmarknadspolitiken och på utbildningssystemen. Spelar ingen roll hur många coacher och förmedlare som finns om det inte finns arbeten, eller om du inte har relevant kompetens.


"Vår arbetsmarknadsmodell bygger på fyra ben; en flexibel arbetsrätt, en stark arbetslöshetsförsäkring, en aktiv arbetsmarknadspolitik och lägre kostnader för att anställa. Det är medicin mot skenande långtidsarbetslöshet i stad och land!" lite senare får jag en kommentar på facebook där han förtydligar sina synpunkter än mer: "Vi har ett av världens starkaste anställningsskydd för redan anställda.

Kommentar:
Detta har ju blivit lite av en centerpartistisk paradgren att göra utspel mot. Dessvärre har man inte heller här uppfattat frågan rätt. Turordningsreglerna är, liksom nästan hela Lagen om anställningsskydd, semidispositiva vilket innebär att fack och arbetsgivare kan avtala om andra regler, samt om andra principer än anställningstid vid en uppsägning.

Jämfört med andra länder är de därmed mycket flexibla. Vi har alltså redan en flexibel arbetsrätt. Men jag antar att det man egentligen är ute efter är att avveckla trygghetssystemen för arbetstagare, som då med förslaget om lönedumpning, konkurrerar om arbete genom låg lön och otrygga anställningar.

Tittar man och jämför med andra västliga industriländer är det svenska anställningsskyddet inte särskilt starkt. I OECDs senaste ranking är Sverige det tionde mest liberala landet av 30 jämförda länder. Påstående om "världens starkaste anställningsskydd" är således ej sant.

Vidare säger han, i ett smula absurt argument om att Socialdemokraterna vill stänga landets gränser och "Framtiden kommer inte att handla om vem som lyckas begränsa invandringen – utan om vem som lyckas attrahera människor bäst till sitt land!"

Kommentar: Spot on! Helt rätt. Vårt kommande behov av nyrekrytering ser ut att bli större än vad vi kommer ha arbetsför arbetskraft. Motfråga, är då urholkning av arbetsrätt och dumpade löner det vi behöver göra?? Tvärtom, vi behöver ha en stark och konkurrenskraftig arbetsmarknad kombinerat med mångt mycket bättre utbildningssystem än vad som finns idag.

Efter artikeln så bemötte jag några av påståenden direkt. Det mest intressant ur den konversationen är nog Centerns begrepp när man ska beskriva den grupp människor som är överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken, man hänvisar nämligen dem som "marginalgrupper". 389.000 personer är inte en marginell grupp. Det visar lite hur pass seriöst man tar frågan.

1

Sverige har en skenande ungdomsarbetslöshet. Det är fakta. Den har länge varit hög och ser nu ut att vara fastcementerad. Så ser det givetvis ut i Västerås också.

Många av de borgliga partierna har kommit till (den felaktiga) slutsatsen att det är yngre människors löner som är problemet och tycker att det skulle underlätta för dem om man bara sänkte dessa. Det kommer ha en lika stor effekt på jobbskapandet som den sänkta arbetsgivaravgiften och skatten. Det vill säga i praktiken, ingen.

Senast var det folkpartiet som lade ett nämndinitiativ i kommunstyrelsen om att personer under 25 skulle anställas till 75% av minsta ingångslön under ett år. Det är bara dumt. Det skulle bara resultera i att de under 25 som anställs, anställs på sämre villkor. Det är inte lönen som är problemet.

Problemet är (som det står i debattartikeln jag länkar här ovanför) att de som inte är på arbetsmarknaden i många fall står väldigt långt ifrån den. Antalet personer som lämnar gymnasiet utan ett fullständigt betyg är stort, och ökar hela tiden. En person utan gymnasiebetyg kommer av förklarliga skäl inte hamna högt upp på en arbetsgivares lista i en tid då fler och fler arbeten kräver högre och högre utbildning.

Här gäller det att hitta system och metoder för att fånga- och stötta upp dessa personer. Satsa på utbildning. Utbildning i alla dess former. Grundskola, gymnasium, högskola, traineearbeten, YH. Det gäller att satsa på lärare, specialpedagoger och utbildare. Vi måste få dessa personer att bli anställningsbara.

Här önskar jag att flera partier (inklusive mitt eget) skulle titta lite mer på TCOs utomordentliga utbildningsgarantiförslag. Läs!

Kritiken vi fått när vi ifrågasatt borgarnas förslag baseras på att vi inte skulle ha några förslag eller ideér. Och det är felaktigt. Frågan är inte heller sådär vardagsenkel så att det finns en snabb quick-fix som löser allting, utan handlar om ett stort, långsiktigt och ekonomiskt åtagande som behöver göras. Det handlar om statliga satsningar, kommunalt stöd, utbildningsinsatser och så vidare.

Men här i Västerås finns det två direkta saker som är helt i linje med det vi pekar på, som ger resultat och som dessutom åstadkommer precis det jag just har skrivit.

Det är dessutom två saker som vi redan gör, det "enda" vi behöver göra är att öka volymen. Om nu Alliansen är så intresserade av att komma tillrätta med problemet, är de villiga att satsa? Dessvärre är det så att då Sverigedemokraterna har vågmästarrollen i kommunfullmäktige, och de har en förmåga att rösta med alliansen.

Det ena är satsningen Ung Resurs. Där blir ungdomarna halvtidsanställda i kommunen, enligt avtalsenlig lön och vanliga arbetsuppgifter, och en plats inom vuxenutbildningen skräddarsys efter behov. Utbildning och arbete med tillhörande erfarenhet. Satsa mera!

Det andra är att öka satsningen på IDA (Inkludering Delaktighet Aktivitet). Det är ett projekt som 2011 vann Götapriset. Det är en föredömlig verksamhet som arbetar med att höja studieresultat och attraktiviteten på skolor. Man fokuserar på tre hörnstenar; Språk- och kommunikation, Familjestöd och Passion/Kultur och Idrott. Här är man alltså inne på det jag nämnde inledningsvis, dvs att kunna fånga upp och lägga insatser innan ungdomar vandrat igenom hela utbildningssystemet omotiverade och utan betyg. Satsa mera!

Har dessutom läst lite om Umeå som tar det ett steg längre (eller snarare gör raka motsatsen mot folkpartiets förslag). Där anställer man arbetslösa ungdomar mellan 18 och 24 år i ett halvår och enligt avtal. Där är över 80% av de man anställde i den första omgången idag inte längre arbetslösa utan har jobb eller studerar som en direkt effekt av kommunens insats.

Det finns lösningar. Om det finns en vilja. Problemet är att allting skulle behöva ske i en större skala, och då behövs statens medverkan. Dessvärre är regeringen inte speciellt intresserad.

2014 får du chans att välja en annan riktning för Sverige. En där arbete står i fokus. På riktigt.

1

De går som en löpeld nu, från kommun till kommun läggs de fram. Allt från Sollentuna till Hallstahammar, jag pratar om de borgliga förslagen om ungdomslöner.

Även här i Västerås har Folkpartiet gjort en nämndinitiativ i kommunstyrelsen av det. Man döpte det till "Unga ska ha jobb!".

Utropstecknet signalerar att det är en stark markering. Ett missnöje. Groende missnöje och ilska kanske till och med.

Det kan jag förstå.

Jag känner likadant. Jag är också upprörd över den borgliga regeringens tafatthet och totala misslyckande när det gäller ungdomsarbetslösheten. Eller ja, när det gäller hela arbetslinjen visar det sig. Arbetslösheten har inte alls minskat och ungdomsarbetslösheten tycks vara helt fastcementerad.

Kom då ihåg att alla skattesänkningar och reducerade arbetsgivaravgifter för flera miljarder.

Vad blir då nästa steg i det borgliga samhällsexperimentet? Jo självklart, när man gjort de rika rikare, de unga outbildade och skattepengar till vinstutbetalningar för riskkapital ska man gå steget längre och dumpa lönerna.

Man gömmer sig bakom argument som att man behöver sänka trösklar och att arbeta för 75% av lönen är ju bättre än att inte arbeta alls.

Man glömmer den lilla detaljen att bara för att du får reducerad lön enbart beroende på din ålder så hänger inte resterande samhället med som dessa Stockholmssossar så klarsynt reflekterar över. De nämner bland annat att ICA har väldigt ont om ungdomspriser i sina hyllor. Eller att det inte finns ungdomshyror, och så vidare.

Som fackligt aktiv och socialdemokrat anser jag att det här en helt vansinnig väg att gå. Inte nog med att man riskerar att dumpa lönerna i en redan lågavlönad kommunal sektor, man åstadkommer inte heller någon reell förändring.

De borgliga väljer (som vanligt) att börja i fel ände och med konsttycket att fokusera på fel sak, i detta fall lönerna.

För att få människor som står långt utanför arbetsmarknaden, och då främst unga människor, in på densamma måste vi först inse att det här är personer som ofta står utan ett fullständigt gymnasiebetyg och inte har någon utbildning.

Nyckeln till ungdomsarbetslösheten är utbildning.

Vill man ge personer en ärlig chans att faktiskt komma ut i yrkeslivet behöver vi få en grundskola och ett gymnasium som har förmågan att fånga upp dessa unga som saknar motivation eller behöver särskilt stöd. Vi behöver ett bättre system och en bättre utbildningsgaranti som faktiskt tar ansvar för våra unga. Vi behöver ha fler lärare, specialpedagoger, yrkesutbildningar, utbildning i arbete, praktikplatser, högskoleplatser och en bra vuxenutbildning som motiverar människor att studera även senare i livet.

I lönedumpningsinitiativet säger man ingenting om hur de unga ska utbildas i yrket, man säger bara att man "anställs" på ett år i taget och att det ska även omfatta handledning och utbildning. Inte på vilket sätt, inte av vilka, inte kopplat till något utbildningsmål eller något utbildningssystem, inga krav på handledare/mentorer och inget reglerat i vad denna anställning ska resultera i.

Ska man utbildas i arbetet så behövs alla de ovanstående ingredienserna, och det behövs en tydlig och genomarbetad plan. Hade man till exempel kunnat gått in som ett outbildat vårdbiträde på avtalslön och efter ett utbildningsprogram två år senare kunna fått kompetens och titeln undersköterska hade ju det varit en utbildningssatsning. Nu är det bara en låglönesatsning, där man satsar på de låga lönerna som framtidsmodell.

Jag skrev i ett inlägg om de offentliga bristyrkena. Här skulle man ju faktiskt kunna skapa självförsörjningsprogram som förser kommuner och utförare med personal. Jag tycker man kan kräva att alla parter på arbetsmarknaden tar sitt ansvar i denna fråga. Man kan inte lägga hela bördan på de unga själva och låta de konkurrera med låg lön.

Men för att åstadkomma detta krävs nationella insatser. Det behövs en statlig satsning på skolan och utbildningsväsendet och mer resurser. Ser man till facit och de facto att resurserna prioriteras för verkningslösa reformer blir man lite mörkrädd.

1

Läget är, just idag, riktigt dåligt för oss Socialdemokrater om man får tala klarspråk.

Vi har en partiledare som befinner sig i limbo, opinonssiffror som börjar likna folkpartiets och ett självförtroende som är slaget i spillror.

Vi är en rörelse som är självspäkande och nerslagna, som ber om ursäkt och skäms och inte riktigt på allvar tror på valseger 2014.

Det kommer vända. Det måste vända.

För att vända skutan rätt krävs att vi mer än någonsin lägger örat mot rälsen. Lyssnar. Lyssnar och återigen Lyssnar. När vi lyssnat så formar vi politiken efter det ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Då kommer självförtroendet tillbaka. För när vi ser tillbaka rent historiskt så har vi ett ganska bra facit på det här med samhällsbygge.

Och det är det vi måste komma ihåg. Att vi kan det här. Vi har kraften att reformera. Vi har viljan att vara progressiva. Vi vågar går längst fram.

Vi måste släppa fram den nya kraft i form av den nya generationen socialdemokrater. Den som vågar utmana den samhällsbild de borgerliga målar upp som en självklarthet. Vi måste våga prova nya modiga ideér och framförallt; vi måste återskapa en riktig välfärdsstat som är till för sina invånare. Ett samhälle där alla människor, alla tankar och alla idéer får möjlighet att växa och bli framgångsrika. Vi kan det. Vi har gjort det förrut.

Kampen är nämligen densamma, det är bara frågorna och lösningarna som ser annorlunda ut. För det gör dem. Vi kan inte, och ska inte, ramla tillbaka och luta oss på lösningar som fungerade på den tiden som varit. Vi måste bli mer dynamiska och följa med i samtiden.

Vi måste öppna upp mera i partiet, måste göra det mer användarvänligt och välkomnande. Vi måste bli bättre på att förklara vår politik och visa att vi inte bara är ett parti för de som har det sämst ställt, utan även ett parti för de som har det bäst ställt.

Vi måste höja ribban och ambitionsnivån. Vi kan inte dras med i den kortsiktiga kvartalsrapportspolitiken som våra politiska motståndare bedriver. Vad är det för samhälle och vad är det för värld vi lämnar efter oss? Vad är det för arv jag lämnar till min 3 åriga dotter? Både socialt, ekonomiskt och framförallt ur ett hållbarhetsperspektiv?

Socialdemokratin ska bygga det gröna folkhemmet. Vi ska återigen bli ett parti som på allvar är till för alla.

Jag skriver inte detta för jag hoppas på det. Jag skriver det för det är dit vi ska. Det kommer ta arbete, mycket hårt slit, långa dagar, sena nätter och tidiga morgnar. Det kommer fortsätta komma motgångar, men även framgångar.

Socialdemokratin är inte förlegad. Den har aldrig varit starkare. Vi måste bara våga.

0

Det är galna dagar i politikens värld. (S) fortsätter att jaga med ljus och lykta efter sin framtida ledare, jag måste säga att jag avundas inte den person som nu får jobbet. Partiet ska växa, vinna val, man ska utmana och vara relvant, gärna allt på en gång. Detta samtidigt som den moderata nedmonteringen av vår gemensamma välfärd fortskrider. Allt ska privatiseras, rationaliseras eller tas bort. Den som inte jobbar skall hotas och tvingas bort. Den som jobbar ska tjäna mindre. Förrutom de som tjänar riktigt riktigt bra, för de ska få tjäna ännu mer.

Det som jag tycker är mest skrämmande är den attityd gentemot de MÄNNISKOR (för det är ju vad det är, och något moderaterna totalt missar i sina uttalanden) som har oturen i livet. De som blivit sjuka, gamla eller haft det tufft på andra sätt. Det jag tycker är mest skrämmande är att den gemene åsikten hos moderaterna verkar vara att alla som lyfter någon form av bidrag eller försörjningsstöd är lata, inte jobbar för att det inte lönar sig eller bara struntar i att jobba.

Det vore väl att göra det fruktansvärt lätt för sig. "Om vi bara gör det svårt nog att inte jobba, och kryddar med lite andra sorts ersättningar börjar alla att jobba -problem solved". Fattigdom – eller hot om fattigdom – ska öka arbetskraftsutbudet och öka den ekonomiska tillväxten. Tillåt mig tvivla.

Kan vi inte börja med att utgå att de som har försörjningsstöd eller lyfter bidrag gör det utav en anledning? Att de faktiskt fått sitt stöd beviljat utav en riktig orsak?

Visst, det är jättebra om vi kan effektivisera systemet, fånga fuskare och och rehabilitera de som är sjuka åter in i arbete. Men är det inte DET vi borde diskutera då? HUR rehabiliterar vi de sjuka? HUR får vi in och kompetenshöjer de med låg anställningsbarhet? HUR kan vi på bästa sätt gör bra lösningar som blir framgångsrika för individen? Och kom inte med några "arbetscoacher" eller andra dokumenterade villfarelser som man infört (apropå skatteslöseri).

I moderaternas värld handlar allting om att de ska ut och jobba. Oavsett vad. Man är så säkra på sin sak att man till och med pratar om "omställningsstöd". Någon form av ersättning för att gå från bidrag till arbete "så att det lönar sig". Ersätt med bidrag mot bidrag? "Vi frågar inte hur sjuk du är, utan hur mycket du kan arbeta". Sen har vi finansministerna som ojar sig över hur dumt det är med minimilöner. "De hämmar arbetsmarknaden".

Redan där finns det ju ett fel. Är inte tanken att när man jobbar så ska man kunna försörja sig på sin lön? Man blir lite mörkrädd när regeringen slänger ur sig liknande förslag, för helt plötsligt känns USA, där ensamstående mammor har två till tre jobb för att klara sin försörjning (något vi lite oförstående skakat på huvudet åt i Sverige länge) inte så långt borta.

Vi har skattesubjentionerade sektorer, RUT och ROT. "Dessa öppnar för en helt ny arbetsmarknad!" skriker regeringen. Men är det rimligt att för att skapa nya arbetsmarknader så skall staten gå in och subventionera? -Ja,om det tillför samhället något svarar jag. Är inte ROT och RUT det då? -Nej, det är tillfälliga ohållbara lösningar.

Vad händer med "branschen" när de statliga subventionerna tas bort? Det är bara konstgjord andning som lämnar oss med en tillfällig lösning. När subventionerna tas bort försvinner marknaden och lämnar oss med ett tomrum. Det är dessutom en ren synvilla och tro att den nya normen är att alla människor har en jacuzzi, man försöker öka och främja en konsumption som skall upprätthålla tillväxten. En oändlig tillväxt är en omöjlighet. Någongång tar allting slut i den takten vi konsumerar och konsumerar utan någon som helst tanke på hållbarhet. Vad har vi för ansvar gentemot kommande generationer? Mina tankar far till filmen "Wall-E". Är det en sån värld vi vill lämna över till våra barn?

Ett mycket smartare alternativ hade varit att gå in med subventionerna i den gröna sektorn. Energieffektivisering, nya lösningar, nya gröna tjänster, ett hållbart samhälle. Då startar vi resan och incitamenten för att skapa ett hållbart samhälle, något vi har nytta av även när subventionerna försvinner. Låt alla branscher och marknader ta del av dessa subventioner. Energi, hushåll, tjänster osv...detta borde också främja nya innovatörer och entrepenörer. Och dessutom sätta Sverige i framkanten på miljöfronten.

Detta är några axplock av vad som gör att jag opponerar mig mot moderaternas politik. Jag tycker att vi ska gynna individen, självklart. Men jag tycker vi ska ha ett bra och starkt kollektivt skyddsnät som fångar upp när individen snubblar. Ett samhälle som genomsyras i en blandning av individens möjligheter och kollektivets kraft. Ett samhälle där -alla- får växa, inte bara en exklusiv grupp på bekostnad av alla andra. Ett samhälle som består av medmänniskor och inte av procentsatser, tillväxtprognoser och statistik.

0

Mona Sahlin avgick. Alla pratar om "den totala krisen" och socialdemokratins undergång.
Alliansen sitter och småmyser och drar på munnen i smyg. Alla ledande socialdemokrater svär sig fria från Sahlin och hennes politik.

Jag tror, tvärtom att detta kan markera nystarten för socialdemokraterna. Nu kan man på allvar påbörja det stålbad och den uppdatering av politik som varit så nödvändig de senaste 15 åren men nu på slutet visat sig vara akut.

Nu får man en möjlighet att både förnya sitt ansikte utåt och sin politik. Kom ihåg att Moderaterna var i nästan exakt samma sits efter Bo Lundgrens katastrofval och innan statsminister Reinfeldts intåg. Idag regerar man landet.

Det främsta problemet för (S) är att man inte har en politik som människor identifierar sig med, förrutom de som är sjuka och arbetslösa. Man behöver raskt titta i kalendern och faktiskt identifiera vilket årtal vi nu lever i. Världen står inte still. Dessvärre har (S) gjort det.

Jag är helt övertygad om att socialdemokratin har en plats i det moderna samhället, men man behöver självklart ändra och uppdatera sin politik. Man kan inte gå till val och upplevas som ett part som enbart vill beskatta och göra livet lite svårare för "gemene man". Nu finns chansen att ta täten när det gäller en politik som sätter ett hållbart samhälle på agendan, där vi tar modiga steg -framåt- och vågar pröva nya vägar. Där vi jobbar förutsättningslöst utifrån människors faktiska vardag och inte enligt gammal praxis.

Man kan faktiskt vara progressiv och ansvarstagande (även om nuvarande regering inte direkt visar att det är möjligt). Det ska löna sig att jobba, men du ska inte bli sparkad på om du har oturen att bli sjuk eller gammal. Det ska såklart vara lätt att verka som entrepenör och företagare utan att för den delen behöva rea-ut arbetskraften eller försämra arbetsvilkor. Det går naturligtvis att främja både tillväxt och utveckling medans man samtidigt ställer om till ett hållbart samhälle som våra barn och deras barn kan växa upp i.

Låt förändringen börja. Det är verkligen på tiden.

0

Reformation. Smaka på det en liten stund. Sug in ordet. Reflektera över det. Vad står det för? Vad menas med det? Hur ska den ske?

För mig handlar det om att skoningslöst vända blicken mot sig själv. Hur står jag i förhållande till motsatsen? Vad vill jag uppnå? Hur ska jag göra det?

Jag har för närvarande ett heltidsuppdrag som förtroendevald inom fackföreningsrörelsen. Och nej, det är inte inom LO-kollektivet. Vi jobbar stenhårt med reformation, och har så gjort ett tag nu. Vi är inne på det 3-4 året av intensivt arbete, vi är inte nära målet ännu. Vi har däremot kommit så långt så att folk nu äntligen börjat vända blicken inåt mot sig själv och granska. Det går långsamt, men framåt. Resultaten är intressanta, och omedelbart. Vi ser bland annat en helt annan aktiv nivå ute på arbetsplatserna. Medlemsantalen växer, i stark kontrast till de "traditionella" organisationerna som jobbar på som man alltid gjort.

Vad vill jag komma med detta? Jo, när man läser om Socialdemokraternas "post-val analysgrupp" och reformationsarbetet i partiet blir man lite mörkrädd. Man ska, som man säger, analysera och dra lärdom av valnederlaget. Okej, så långt så bra. Men problemet är dess tidsramar. Förändring sker inte över en natt. 4 år är en pisskvart i detta sammanhang när man ska ändra och fart på något som stått still i 10 år. Det borde vara bråda dagar hos (S). Det finns liksom inte tid att "låta lite tid gå". Inte om man menar allvar med att verkligen vilja förändra sig och vinna valet 2014.

Det finns bara en väg för människor i livet, och den går framåt. Denna ekvation gäller även partier och i synnerhet socialdemokratin.

2

Socialdemokraterna förlorade valet stort. Igen. Ursäkterna och bortförklaringarna haglar. Det är svagt ledarskap, otydlighet i att nå ut med sin politik eller skrämselpropaganda från de andra alternativen. Allt detta är givetvis fel. Anledningen till att man så stenhårt förlorade valet är bristen på att på allvar vilja reformera sig, inse att tider förändras och politik likaså.

Man har förlitat sig på gamla strukturer. Strukturer som varit framgångsrikt i 90 år men som slutat vara det för 20 år sen.

Missförstå mig rätt. Socialdemokratin har varit en mycket viktig grundsten i dagens Sverige. Man byggde upp demokrati och välfärd. Man tog kampen mot orättvisor och klasskillnader, man drev frågor om jämställdhet, skola, omsorg och trygghet på arbetsplatser. Alla dessa saker ska vi vara tacksamma för och respektera. Men problemet ligger även i det man åstadkommit. I och med att man genomförde detta, att man reformerade Sverige, så ändrades också förutsättningarna för socialdemokratin. Inte över en natt. Inte över ett år. Utan väldigt långsamt över en lång tid. För att generalisera väldigt hårt; kampen mot klassklyftor, utbildning och välfärd var så framgångsrik att en stor grupp av de personer man en gång stred för sakta men säkert fick ett mycket bättre liv. De gamla industriarbetarna gick i skola och hade en dräglig välfärd. Deras barn fick möjlighet att utbilda sig ännu mer, blev tjänstemän och akademiker, den ”positiva klassresan” var igång, och med den andra krav på reformer och åtgärder. Men socialdemokratin, stod still.

Så där har det fortlöpt under lång tid. Samhället har rört sig framåt. Världen, som för 70 år sen kanske ändrade sig över sekler, ändrar sig idag över nätter. Allting är mer dynamiskt än någonsin. Det är här man brast.

Socialdemokratin, den en gång så stora progressiva och reformvänliga kraft, stod still. Utan att inse kraften och nödvändigheten i flexibilitet, positionsförflyttning och dynamik.

Man står kvar i gamla ideal och en gammal organisation. Kvar finns strypkopplet mellan socialdemokraterna och LO-kollektivet, som ett fundament från en tidsepok som flytt. Den reformlusta och framtidsvision som en gång i tiden låg bakom storhetstiden för partiet finns inte. Man gick till val på att göra samhället till det som det var förr. Vrida tillbaka klockan-retorik. Det finns ett stort problem i detta. Det som var svaren på dåtidens stora utmaningar och frågeställningar är inte samma lösningar som behövs i nutidens och framtidens dito. Medans nästan alla etablerade riksdagspartier har genomfört stora förändringar, inte minst Moderaterna, har socialdemokratin legat still. Paradoxalt kan man idag se att de alternativ som idag har mest visioner och vilja, och dessutom konsekvent rör sig framåt och är väldigt progressiva vinner röster. Socialdemokraterna har gått från ett progressivt parti till ett ganska konservativt parti, som inte visat något större intresse av att skapa ett framtidens Sverige.

Någonstans i mitten på 80-talet hade visionerna stannat av. Makten var målet. Inte viljan att ändra, visioner och mål. I årets val var det likadant. Istället för att analysera varför man hade ett sviktande opinionsstöd och faktiskt fokusera på att utveckla sin politik så letade man istället efter medel att återfå makten. Den rödgröna alliansen skulle vara svaret på alla problem trodde man, och därigenom totalt missat både poängen och chansen att åstadkomma den så nödvändiga förändringen. Man tog inte tillvara möjligheten och tiden i opposition till att reformera sig och tänka nytt, utan körde på som vanligt. Detta ledde som bekant till att man gjorde ett riktigt uselt val. Igen.

Ett progressivt parti med framtidsvisioner ger sig inte i kast med partier som har tveksamt ideologiskt demokratisk bakgrund, ett parti som dessutom snarare motar bort väljare. Ett progressivt parti går inte till val på att ”göra allting till det var förrut”. Det som har varit. Det enda som vi kan påverka är det som kommer.

Det man behöver göra nu är att kritiskt och utan pardon göra upp med sig själv. LO-kollektivet behöver (dels för sin egna trovärdighet) stå på egna ben. Den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter gemensamt tar ansvar. Låt dem få ta det ansvaret, det klarar dem. Det finns kanske en, återigen hårt generaliserat, förklaring till varför de opolitiskt anslutna TCO och SACO kollektiven går framåt medan LO backar. Socialdemokraterna behöver sluta se sig själv som ”det statsbärande partiet” och mer börja betrakta sig själv som partiet med möjligheten att förändra.

Socialdemokraterna måste bygga sig en vision om att vara Sveriges mest progressiva parti. Man måste ta ansvar för framtiden. En framtid alla ska få en plats i. Alla. På riktigt. Man måste skaka av sig gammalt ”retrotänk” och sina åsikter om att ”allt var bättre förr”. Ambitionen måste vara att vilja förändra, inte enbart bevara och bevaka. Man måste sluta vara rädd för framtiden och istället se chansen att göra den till det bättre.

Ordet solidaritet är ett gammalt ord som socialdemokrater gärna slänger ur sig i brist på bättre argument, utan att vidare analysera vad det är man egentligen säger. Det är synd, för det har en sådan potential att återigen stå för ett så riktigt bra budskap. Det man behöver göra är att sätta sig ner och fundera, vad betyder detta IDAG, inte vad stod det för förr. Man behöver omformulera sig, jag tror att det är jätteviktigt att idag trycka på att man gemensamt bidrar till kollektivets bästa genom att satsa så mycket man kan på individerna i kollektivet. En stark individ (och då kan ordet stark innefatta en mängd saker; ekonomiskt, inflytelserik, utbildningsnivå, jämställdhet etc) bidrar så mycket mer till ett kollektiv än en individ som varken blir behandlad som en individ eller behöver ta ansvar som individ.

Jag är av den uppfattningen att det är genom kollektivet individerna kan växa. Jag tror inte på att kollektivet skall vara målet, kollektivet är medlet. Jag tror att genom att ha ett starkt kollektiv ger vi alla människor förutsättningen och möjligheten för personer att ta ansvar och att bli det var och en har möjlighet och ambition till att bli.

Zlatan vore inte en av världens bästa fotbollsspelare utan att ha ett kollektiv bakom sig. Och det är min poäng. Kollektivet står bakom, och ger styrka till var och en att nå sitt eget Milan.

Men i min övertygelse får ett kollektiv aldrig sätta gränser för individen utan det ska fungera tvärtom. Därför är det till exempel jätteviktigt att man, återigen, klipper bandet med LO. LO är ett kollektiv som pratar om kollektivet som enhet, väldigt sällan eller aldrig om individerna i det. Det finns inget utrymme för individer. Likaså kan jag se brister i socialdemokraterna politik de senaste åren. Att det saknas utrymme för individer och, jag tror, det kan vara en stor anledning varför så många har bytt politiskt block.

Nu blev detta ett väldigt, väldigt, långt inlägg. Så hur ska man göra? Häng med på bloggen. För jag kommer ge er svaren ;)

Riksdagen 2014?