"Att vinna är att finnas kvar"

Jag har precis varit på ett gemensamt möte med försvarsutskottet och utrikesutskottet där vi fick information om kriget i Ukraina. Det är svårt att gå därifrån utan att känna sig nedstämd. Det är mycket elände i världen just nu.

Under mötet ställdes frågan om hur man skulle kunna definiera en ukrainsk vinst i kriget. Jag fastnade för svaret. Att det fortfarande finns en ukrainsk stat.

Jag har svårt att släppa det.

För vad säger det om det här kriget? För den ryska ledningen handlar det om att lägga under sig territorium och tvinga ett annat land att underordna sig. För Ukraina handlar det om rätten att över huvud taget finnas kvar som ett självständigt land.

Den skillnaden måste finnas med i varje diskussion om kriget och om hur det kan ta slut.

Ryssland kan avsluta sin invasion och fortfarande vara Ryssland. Den ryska staten behöver inte ukrainsk mark för att existera. Ukraina har inget motsvarande val. Om ukrainarna slutar försvara sig är det deras eget lands framtid som de lämnar ifrån sig.

Det är därför jag har så svårt för resonemang där fred blir en fråga om att båda sidor bara behöver backa lite. Som om det handlade om två jämförbara anspråk som man kunde hitta en rimlig kompromiss mellan. Den ena sidan har gått över gränsen med sin armé. Den andra försöker få behålla sitt land. Vad betyder det då att mötas halvvägs?

För den som betraktar kriget på avstånd kan ett landområde bli något man ritar på en karta eller använder i en förhandling. För den som bor där är det hemmet, grannarna, arbetet och barnens skola. Det är frågan om vem som ska bestämma över ens liv och vilka rättigheter man kommer att ha.

Och för Ukraina som land handlar det om vem som ytterst ska få avgöra dess framtid. Ukrainarna själva eller den ryska ledningen.

Det gör också något med hur man hör ordet vinst. Vi brukar förknippa det med att uppnå något. Här kan det räcka att finnas kvar. Att efter allt dödande och all förstörelse fortfarande ha ett land som kan fatta egna beslut.

Det vore en avgörande sak. Men vilken fruktansvärd utgångspunkt.

Jag tänker att vi behöver hålla två tankar samtidigt. Vi måste förstå hur allvarligt läget är, utan att låta den förståelsen sänka våra politiska ambitioner till att Ukraina nätt och jämnt ska överleva. Det måste finnas en framtid efter överlevnaden också. En möjlighet att bygga upp landet och leva utan att nästa angrepp hela tiden avgör vad som är möjligt.

Därför kan vårt stöd inte utgå från hur länge vi själva orkar intressera oss. För oss kan kriget försvinna en bit ner i nyhetsflödet. För ukrainarna fortsätter det att avgöra om de får leva i sitt eget land och bestämma över sin framtid.

Jag gick från mötet med orden kvar i huvudet. Att en vinst skulle vara att det fortfarande finns en ukrainsk stat.

Det säger mycket om vad Ukraina försvarar. Och det borde säga oss något om vårt ansvar.