Det är något som skaver i den säkerhetspolitiska debatten just nu.

Vi lever i en oroligare värld. Rysslands krig mot Ukraina fortsätter, konflikterna i Mellanöstern skapar enormt mänskligt lidande och den internationella världsordning som vi under lång tid tagit för given utmanas på flera fronter.

Det är en utveckling som kräver att vi agerar. Sverige behöver ett starkare försvar. Europa behöver ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Vi behöver stärka vår försvarsförmåga och minska vårt beroende av andra.

Det är jag helt övertygad om.

Men samtidigt händer något annat. När försvarsutgifterna ökar skärs det internationella biståndet ned. Land efter land minskar sina insatser för fattigdomsbekämpning, humanitärt stöd och långsiktig utveckling.

Och jag kan inte låta bli att fundera över logiken.

För vad är det egentligen vi försöker uppnå?

Säkerhet är mer än militär förmåga

SIPRI har nyligen publicerat en rapport om just detta. Hur världens militärutgifter ökar samtidigt som utvecklingsbiståndet minskar.

En av rapportens viktigaste slutsatser är att nedskärningarna i biståndet ger relativt små ekonomiska besparingar jämfört med de enorma summor som nu läggs på militär upprustning. Samtidigt kan konsekvenserna för människor som är beroende av stödet bli mycket stora.

Det borde få oss att fundera.

För det finns en märklig föreställning i delar av den politiska debatten om att vi måste välja. Antingen satsar vi på vårt försvar eller så hjälper vi människor i andra delar av världen.

Men säkerhet fungerar inte riktigt så.

Ett land som kollapsar ekonomiskt blir inte stabilare av att omvärlden drar sig undan. Hunger, fattigdom och svaga samhällsinstitutioner försvinner inte för att vi väljer att prioritera andra utgifter. Tvärtom kan problemen fördjupas och bidra till nya konflikter.

Och konflikter har en tendens att inte stanna där de börjar.

Det borde vi vid det här laget ha lärt oss.

Vi kan inte bomba fram stabilitet

Jag tror att vi ibland gör det lite för enkelt för oss när vi diskuterar säkerhetspolitik.

Det militära försvaret är konkret. Vi kan räkna stridsvagnar, flygplan, soldater och ammunition. Vi kan mäta försvarsutgifter i procent av BNP och jämföra länder med varandra.

Det är betydligt svårare att mäta en konflikt som aldrig bröt ut.

Hur värderar vi ett fungerande skolsystem i ett land som annars riskerar att slitas sönder? Vad är värdet av att människor får tillgång till mat, sjukvård och en försörjning? Hur räknar vi på betydelsen av fungerande demokratiska institutioner?

Det är inte lika enkelt att sätta siffror på.

Men det betyder knappast att det är mindre viktigt.

Och nej, bistånd löser inte alla konflikter. Dåligt utformat bistånd kan vara ineffektivt och ibland rent kontraproduktivt. Vi ska självklart ställa krav på resultat, transparens och hur våra gemensamma pengar används.

Men att därifrån dra slutsatsen att vi kan minska vårt internationella engagemang utan säkerhetspolitiska konsekvenser är en ganska märklig tankevurpa.

Vem tar ansvar för morgondagens konflikter?

Det är här jag tycker att den politiska diskussionen behöver bli betydligt mer seriös.

Vi behöver rusta upp för att möta de hot som finns här och nu. Det är nödvändigt och det kommer att kosta pengar.

Men om vi samtidigt drar ned på arbetet med att förebygga framtida konflikter, vad har vi då egentligen åstadkommit?

Vi riskerar att bli bättre på att hantera konsekvenserna av en osäker värld, samtidigt som vi investerar mindre i att förändra de förhållanden som bidrar till osäkerheten.

Det är ingen särskilt genomtänkt långsiktig strategi.

För svensk del handlar det också om vilket land vi vill vara internationellt.

Sverige har länge varit en stark röst för internationellt samarbete, utveckling och mänskliga rättigheter. Det har varit en del av vår utrikespolitik och vårt sätt att bidra till en säkrare värld.

Det betyder inte att allt vi gjort har varit rätt. Det betyder inte heller att gamla biståndsmodeller ska vara fredade från förändring.

Men det betyder att vi har erfarenheter, kunskap och ett ansvar som vi borde använda.

Vi ska inte behöva välja mellan att försvara vårt eget land och att bidra till att andra samhällen kan utvecklas i fred.

Vi måste klara båda uppgifterna.

För i en värld där allt fler länder rustar för nästa krig behövs det också några som orkar investera i att det aldrig bryter ut.

Det är också säkerhetspolitik.

Och kanske är det just den delen vi behöver prata betydligt mer om.

Det finns en viss risk att ordet plenifritt ger en lite felaktig bild av vad vi riksdagsledamöter ägnar oss åt. Det låter ju onekligen ganska behagligt. Inga debatter i kammaren, inga voteringar och inga långa dagar i riksdagshuset.

Men ledigt? Nja.

Själv har jag tillbringat en del av dagen hemma i soffan med datorn i knät och skrivit motioner. Det är för övrigt en arbetsställning som jag misstänker skulle få en ergonom att överväga ett karriärbyte.

Men arbetet går framåt. Och det är väl ändå huvudsaken. Åtminstone tills ryggen börjar protestera.

En del har handlat om Västmanland. Om behovet av bättre förutsättningar för investeringar, transporter och utveckling i vårt län. Bland annat om sjöfarten på Mälaren, där avgifter och villkor påverkar möjligheterna att transportera gods via våra hamnar i Västerås och Köping.

Det kanske inte är den fråga som får människor att kasta sig över morgontidningen. Jag misstänker att väldigt få ligger vakna om nätterna och funderar över farledsavgifter. Men frågan är viktig. För bakom avgifter och infrastruktur finns företag, arbetstillfällen och möjligheten att utveckla vår region.

Den andra delen har handlat om skolans finansiering.

En helt annan fråga kan man tycka. Men även där handlar det om vilka förutsättningar vi skapar och hur vi använder våra gemensamma resurser.

För mig är det ganska grundläggande att skolans pengar ska fördelas efter elevernas behov. Det låter enkelt, men när man börjar titta på hur systemen faktiskt fungerar blir det snabbt betydligt mer komplicerat. Och ibland kan man fråga sig om vi har byggt systemen för att lösa problemen eller om vi mest har blivit väldigt duktiga på att administrera dem.

Sedan har vi allt det andra.

Inkorgen fylls på med mötesinbjudningar i en takt som gör att jag ibland undrar om det finns fler timmar på dygnet i Stockholm än i resten av landet. Seminarier, rundabordssamtal, organisationer som vill träffas, besök som ska planeras och människor som har viktiga saker att berätta.

Och jag vill ju faktiskt hinna med så mycket som möjligt. Det finns oerhört mycket att lära sig, inte minst som ny i riksdagen och utrikesutskottet.

Problemet är bara att kalendern inte riktigt delar min entusiasm.

Det ska pusslas med utskottsmöten, resor, arbetet hemma i Västmanland och allt annat som hör uppdraget till. Ibland ägnar man mer tid åt att försöka hitta en tid för ett möte än vad själva mötet förväntas ta. Det är säkert någon form av effektivitet, även om jag ännu inte riktigt förstått vilken.

Och mitt i allt planerande gäller det förstås att komma ihåg varför man vill ha alla de där mötena från början.

För det är faktiskt en av de saker jag uppskattar mest med det här uppdraget. Att få träffa människor, lyssna på deras erfarenheter, sätta sig in i frågor och försöka förstå vad som behöver förändras. Det finns väldigt mycket kunskap utanför riksdagshusets väggar. Och den behöver vi ta vara på.

Samtidigt måste alla samtal, utredningar och möten någon gång leda vidare. Politik kan inte stanna vid att vi konstaterar att något är ett problem. Vi behöver också formulera förslag och försöka göra något åt det.

Det är kanske inte alltid det mest synliga arbetet. Men det är en viktig del av uppdraget. Och personligen tycker jag att det är ganska roligt också. Även när det innebär fler dokument än man hinner läsa och fler mötesinbjudningar än kalendern rimligen kan hantera.

Så den plenifria veckan fortsätter. Med motioner, planering, läsning, mejl och en och annan kopp kaffe.

Och kanske borde jag faktiskt sätta mig vid ett skrivbord.

Fast det är ju ganska bekvämt i soffan också.

Vi får väl se vad ryggen tycker om den saken om några år.

Det är inte mycket positivt i världen just nu. Jag har tänkt det flera gånger de senaste dagarna. Efter nyheterna, efter möten, efter information som man behöver ta del av men knappast blir gladare av.

Det är mycket att oroa sig för. Och självklart måste politiken ta ansvar för det. Människor har rätt att förvänta sig att vi hanterar allvarliga problem, också när lösningarna är svåra och beskeden obekväma.

Men någonstans där har en annan tanke börjat skava hos mig. Vad händer om politiken till slut bara handlar om att hantera nästa kris? Om vår uppgift blir att försöka förhindra att saker blir sämre, medan frågan om vad som faktiskt skulle kunna bli bättre får vänta?

Jag gick ju in i politiken för att jag ville förändra samhället. Det vill jag fortfarande.

Efter elva år i politiken vet jag att en stor del av arbetet handlar om att få saker att fungera. Budgetar ska gå ihop. Verksamheter behöver personal. Beslut som låter enkla när de formuleras ska fungera i en vardag där förutsättningarna sällan är lika enkla.

Jag har själv varit med i de diskussionerna. Vet hur mycket arbete som kan ligga bakom att undvika en nedskärning eller få en verksamhet att hålla ihop. Det kan vara en viktig politisk framgång, även om den knappast får någon att jubla.

Men för den som redan har svårt att få vardagen att gå ihop är beskedet att det åtminstone inte blir sämre ganska otillräckligt.

Vad säger vi till den som kommer hem från jobbet så slut att resten av dagen mest handlar om att orka till nästa? Till den som arbetar heltid men ändå får ont i magen av en oväntad räkning? Till den unga som gör det vi säger att man ska göra, utbildar sig och söker jobb, men ändå inte kan se hur det ska bli möjligt att flytta hemifrån?

Att läget är besvärligt? Jo tack. Det har de nog märkt.

De behöver också få veta vad vi tänker göra åt det. Vad som går att förändra och vilka beslut vi är beredda att fatta. Det är väl ändå rimligt att kräva av oss som har sökt människors förtroende?

Jag tror att vi ibland gör framtidsfrågorna onödigt avlägsna. Som om de hörde hemma i ett särskilt tal om tio eller tjugo år, när allt det akuta har blivit omhändertaget. Men människors framtid avgörs också i sådant vi kan påverka nu.

Hur länge ska man orka arbeta? Finns möjligheten att byta yrke när kroppen eller livet kräver det? Kan man lita på att ens förälder får den omsorg hon behöver? Ska barnens möjligheter att delta fortsätta bero på vad föräldrarna har råd med?

Det är konkreta politiska frågor. De handlar om vilket liv människor får möjlighet att leva.

För mig finns mycket av socialdemokratins uppgift där. Vi ska använda det gemensamma till att ge människor större frihet över sina egna liv. En fungerande äldreomsorg förändrar också livet för den anhöriga som annars måste hålla ihop allting. Möjligheten att utbilda sig kan göra att någon vågar lämna ett arbete som sliter sönder kroppen. En bostad till en rimlig kostnad kan vara förutsättningen för att över huvud taget ta nästa steg i livet.

Sådant händer när vi fattar beslut, avsätter resurser och ser till att arbetet blir gjort. Och det kräver att vi prioriterar. Någon kommer att tycka att det kostar för mycket. Någon kommer att försvara hur det fungerar i dag. Då behöver vi kunna säga varför förändringen är viktig och vara beredda att ta den konflikten.

Annars blir framtidstron mest något vi efterlyser hos andra.

Jag tycker inte att människor är skyldiga att känna hopp för att en politiker säger att de borde göra det. Vi måste ge dem skäl. Visa att problem går att lösa och att deras liv går att förändra. Det kräver mer än ännu en beskrivning av hur allvarligt läget är.

Nu är jag ny i riksdagen. Det är mycket att lära sig och mycket som ska hinnas med. Jag försöker förstå arbetet, läsa in mig och hitta var jag kan göra nytta. Mitt i det vill jag hålla fast vid den ganska enkla frågan: Vad vill jag vara med och förändra?

För uppdraget kan inte bara vara att ta sig igenom mandatperioden och hoppas att problemen är något färre när den är slut. Vi behöver kunna beskriva vad som ska bli bättre för människor och sedan låta oss granskas mot det.

Jag vill vara med och bygga ett samhälle där fler har råd att leva, orkar med sitt arbete och vågar planera sin framtid. Där det gemensamma fungerar så bra att människor får mer frihet i sina egna liv.

Världsläget gör den uppgiften svårare. Det gör den knappast mindre viktig...

Jag har precis varit på ett gemensamt möte med försvarsutskottet och utrikesutskottet där vi fick information om kriget i Ukraina. Det är svårt att gå därifrån utan att känna sig nedstämd. Det är mycket elände i världen just nu.

Under mötet ställdes frågan om hur man skulle kunna definiera en ukrainsk vinst i kriget. Jag fastnade för svaret. Att det fortfarande finns en ukrainsk stat.

Jag har svårt att släppa det.

För vad säger det om det här kriget? För den ryska ledningen handlar det om att lägga under sig territorium och tvinga ett annat land att underordna sig. För Ukraina handlar det om rätten att över huvud taget finnas kvar som ett självständigt land.

Den skillnaden måste finnas med i varje diskussion om kriget och om hur det kan ta slut.

Ryssland kan avsluta sin invasion och fortfarande vara Ryssland. Den ryska staten behöver inte ukrainsk mark för att existera. Ukraina har inget motsvarande val. Om ukrainarna slutar försvara sig är det deras eget lands framtid som de lämnar ifrån sig.

Det är därför jag har så svårt för resonemang där fred blir en fråga om att båda sidor bara behöver backa lite. Som om det handlade om två jämförbara anspråk som man kunde hitta en rimlig kompromiss mellan. Den ena sidan har gått över gränsen med sin armé. Den andra försöker få behålla sitt land. Vad betyder det då att mötas halvvägs?

För den som betraktar kriget på avstånd kan ett landområde bli något man ritar på en karta eller använder i en förhandling. För den som bor där är det hemmet, grannarna, arbetet och barnens skola. Det är frågan om vem som ska bestämma över ens liv och vilka rättigheter man kommer att ha.

Och för Ukraina som land handlar det om vem som ytterst ska få avgöra dess framtid. Ukrainarna själva eller den ryska ledningen.

Det gör också något med hur man hör ordet vinst. Vi brukar förknippa det med att uppnå något. Här kan det räcka att finnas kvar. Att efter allt dödande och all förstörelse fortfarande ha ett land som kan fatta egna beslut.

Det vore en avgörande sak. Men vilken fruktansvärd utgångspunkt.

Jag tänker att vi behöver hålla två tankar samtidigt. Vi måste förstå hur allvarligt läget är, utan att låta den förståelsen sänka våra politiska ambitioner till att Ukraina nätt och jämnt ska överleva. Det måste finnas en framtid efter överlevnaden också. En möjlighet att bygga upp landet och leva utan att nästa angrepp hela tiden avgör vad som är möjligt.

Därför kan vårt stöd inte utgå från hur länge vi själva orkar intressera oss. För oss kan kriget försvinna en bit ner i nyhetsflödet. För ukrainarna fortsätter det att avgöra om de får leva i sitt eget land och bestämma över sin framtid.

Jag gick från mötet med orden kvar i huvudet. Att en vinst skulle vara att det fortfarande finns en ukrainsk stat.

Det säger mycket om vad Ukraina försvarar. Och det borde säga oss något om vårt ansvar.

Det är mycket som ska få plats i huvudet just nu. Tågtider, möten, namn, praktiska frågor och politiska underlag. Vad behöver jag läsa? Vad behöver jag förbereda? Och hur får jag ihop pendlingen med allt det andra?

Mitt i allt kommer tanken tillbaka. Jag har blivit riksdagsledamot.

Jag är stolt. Väldigt stolt. Över förtroendet och över möjligheten att vara med och påverka de beslut som formar människors vardag. Efter elva år i politiken vet jag hur mycket de besluten betyder. För den som behöver vård, för den som oroar sig för jobbet och för den som försöker få pengarna att räcka månaden ut.

Nu har jag fått ett nytt ansvar för det. Det känns stort.

Och nervöst.

Det vore märkligt att påstå något annat. Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill förstå frågorna ordentligt, bidra i diskussionerna och använda förtroendet till något som spelar roll. Samtidigt är det mycket jag ännu inte kan. Mycket som andra verkar veta av bara farten och som jag själv måste fråga om.

Elva år i politiken, och så är man ny på jobbet.

Det är en speciell känsla. Jag har med mig erfarenheter, åsikter och en politisk övertygelse som jag känner mig trygg i. Men jag ska lära mig hur arbetet fungerar här. Hitta mina rutiner. Förstå sammanhangen. Lära känna människor och komma underfund med vem jag ska fråga om vad.

Erfarenheten hjälper. Den gör mig knappast färdiglärd.

Sedan finns allt det praktiska. Pendlingen ska fungera. Saker ska ordnas. Kalendern ska gå ihop. Det politiska arbetet behöver tid och koncentration, men det praktiska försvinner ju inte för att frågorna är stora. Även en riksdagsledamot måste få ordning på var man ska vara och hur man tar sig dit.

Just nu pågår allt detta samtidigt. Jag försöker sätta mig in i politiken medan jag lär mig jobbet och får vardagen att fungera. Ibland känns det som att jag börjar få ordning på det. Sedan dyker nästa sak upp.

Det är nog där en del av nervositeten finns. I avståndet mellan allt jag vill göra och allt jag ännu håller på att lära mig. Jag får påminna mig om att det går att ta uppdraget på största allvar och samtidigt acceptera att jag är ny.

Jag vill också hålla fast vid det som förde mig hit. Den socialdemokratiska övertygelsen om att vi kan förändra samhället tillsammans. Att människors möjligheter inte ska avgöras av föräldrarnas ekonomi, av var man bor eller av om man råkar hålla sig frisk. Det är lätt att skriva. Uppgiften är att göra politik av det, i de beslut som faktiskt ligger framför oss.

Det kommer kräva arbete. Och det kommer kräva att jag fortsätter lyssna på människor som möter konsekvenserna av besluten i sin vardag.

Det är också därför jag vill börja skriva här igen.

Bloggen har fått vila. Nu vill jag att den ska få liv som en plats där jag kan tänka lite längre. Berätta om sådant jag möter i uppdraget, resonera om politiska frågor och försöka reda ut det som skaver eller väcker nya tankar.

En del kommer handla om beslut och politiska konflikter. Annat om hur det är att lära sig det här arbetet. Om möten som stannar kvar och frågor som inte riktigt släpper när arbetsdagen är slut.

Jag behöver själv det utrymmet. Att skriva hjälper mig att pröva ett resonemang. Vad menar jag egentligen? Varför tycker jag så? Vad har jag missat? I ett arbete där mycket händer samtidigt tror jag att det är värdefullt att stanna upp tillräckligt länge för att försöka svara.

Och jag hoppas att du som läser vill vara med i det samtalet. Hålla med, invända, ställa frågor och bidra med erfarenheter som jag behöver höra.

Just nu är jag stolt, nervös och ganska upptagen av att få ihop allt det nya. Jag har mycket att lära och mycket jag vill göra.

Här tänker jag skriva om hur det går. Om det går. 

Det fria skolvalet, en gång framställt som en möjlighetens revolution, har förvandlat det svenska skolsystemet till en marknadsplats där vinstintressen och statusjakt tagit över den grundläggande uppgiften: att utbilda alla barn lika. Resultatet av denna utveckling har blivit en ökad segregation, där elever sorteras efter föräldrarnas plånböcker snarare än efter sina egna behov och förutsättningar. En obehaglig realitet, men dessvärre sann.

"Segregationen breder ut sig, inte bara geografiskt, utan också i klassrum runt om i landet"

I den tillspetsade tävling om skolvalen, där alla ska kunna "välja rätt", har vi skapat ett system där skolor inte längre möter elever som individer med unika behov. Istället har de blivit varor som måste förpackas och säljas till högstbjudande. Konsekvensen? En skola där resursstarka föräldrar navigerar sina barn till de mest prestigefyllda utbildningarna, medan de som inte har samma förutsättningar stannar kvar i ett alltmer utsatt läge. Segregationen breder ut sig, inte bara geografiskt, utan också i klassrum runt om i landet.

Det fria skolvalet har inte bara bidragit till en ökad segregation mellan skolor, utan också till en snedvridning av resursfördelningen inom skolsystemet. När elever från mer resursstarka hem väljer bort skolor för "bättre" skolor, lämnas de bortvalda skolorna ofta med en större andel elever som har större behov av stöd och resurser. Detta innebär att dessa skolor tvingas lägga betydande resurser på att möta dessa elevers behov, något "de bättre skolorna" inte behöver göra.

Denna ojämna resursfördelning riskerar att ytterligare försämra de kommunala skolornas förutsättningar att erbjuda en högkvalitativ utbildning, och förstärker samtidigt den negativa spiralen där elever som har råd och möjlighet flyr till andra skolor, medan de mest utsatta blir kvar i en alltmer pressad miljö. 

Detta skapar en ond cirkel där klyftorna i samhället vidgas och där skolan, som borde vara en kraft för jämlikhet, istället bidrar till att förstärka ojämlikheten.

Marknadens intåg i skolan har dessutom skapat en ny typ av vinstmaskiner. Friskolor, som förvisso kan ha en viktig roll att spela, drivs alltmer som företag med fokus på att maximera avkastning snarare än att säkra elevernas kunskaper och framtid. Detta innebär att undervisning och lärande sätts på undantag till förmån för effektivitet och kostnadsbesparingar. Det är en enkel matematik för friskolekoncernerna: färre lärare, mindre undervisningstid, lägre kostnader – och högre vinster. Den svenska skolan, en gång en av världens mest jämlika, har blivit en plats där pengar styr.

"Skolorna måste visa upp siffror som lockar nya kunder, förlåt, elever...."

Vad värre är, hela denna marknadisering har lett till en omfattande betygsinflation. Skolorna måste visa upp siffror som lockar nya kunder, förlåt, elever, och då blir det helt enkelt lättare att höja betygen än att förbättra undervisningen. Lärare pressas att ge högre betyg än vad som är motiverat, och eleverna, som borde stå i centrum, lämnas i ett system där betygen är en marknadsföringsstrategi snarare än ett verkligt mått på kunskap.

"Vi måste också våga tala om det fria skolvalet för vad det verkligen är: ett system som gynnar de som redan har"

Så vad gör vi nu? Hur stoppar vi denna utveckling innan den drar med sig hela vårt utbildningssystem? För det första måste vi inse att skolan inte är en plats för marknadslogik, utan för lärande och personlig utveckling. Vi behöver reglera bort möjligheten att tjäna pengar på skattefinansierade skolor och återföra resurserna till det som verkligen spelar roll: undervisning och jämlikhet.

Vi måste också våga tala om det fria skolvalet för vad det verkligen är: ett system som gynnar de som redan har. Det kan vara dags att införa mekanismer som säkerställer att skolor inte blir renodlade elitskolor, utan att de erbjuder alla barn samma möjlighet till en kvalitativ utbildning, oavsett bakgrund.

Det är dags att stå upp för en skola där varje barn, oavsett vem de är eller var de bor, har rätt till samma möjligheter och samma kvalitativa undervisning. Vi måste göra upp med detta fiaskoexperiment och återta skolan från marknadens klor. Svensk skola måste åter till den till den jämlika plats för lärande som den en gång var.

Den 5 november 2020 valdes jag till kommunalråd i Västerås. Det är nog det största och finaste, näst efter min dotters födelse, jag upplevt. Jag är extremt ödmjuk, rörd och förväntansfull för detta uppdrag. Och i samband med detta väljer jag av att damma av den här gamla bloggen. Jag behöver på något vis ett ställe att få utlopp för mina tankar och tyckande. När det rör politik i allmänhet, och lokal västeråspolitik i synnerhet. 

Och jag vill väldigt gärna kommunicera med Er! Har ni tankar och ideér eller bara vill lyfta en viktig fråga. Tveka inte att ta kontakt. Är det något som jag tycker är viktigt så är det att vara tillgänglig. En titel är bara en titel, men ett uppdrag förpliktigar. Jag representerar er!

* * *

Idag är det Måndag. Pandemin håller fortfarande världen i ett grepp. Ett för övrigt hårdnande grepp då smittspridningen ökar i Västmanland. Det må vara tjatigt men vi har inget alternativ; vi måste hålla i och hålla ut tillsammans. Hålla avstånd, Tvätta händer, Vara hemma när vi är sjuka och Undvik folksamlingar.

Just det sista är det ju si och så med. I många köpcentrum märker man inte att en global pandemi fortgår. Vi måste skärpa oss. Det är faktiskt, på liv och död. Ju bättre vi klarar av att vara disciplinerade nu, desto större chans att fler får fira jul och nyår med sina nära och kära, friska och krya. Så tänk till. En gång till.