Vi rustar för krig. Men vem investerar i freden?

Det är något som skaver i den säkerhetspolitiska debatten just nu.

Vi lever i en oroligare värld. Rysslands krig mot Ukraina fortsätter, konflikterna i Mellanöstern skapar enormt mänskligt lidande och den internationella världsordning som vi under lång tid tagit för given utmanas på flera fronter.

Det är en utveckling som kräver att vi agerar. Sverige behöver ett starkare försvar. Europa behöver ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Vi behöver stärka vår försvarsförmåga och minska vårt beroende av andra.

Det är jag helt övertygad om.

Men samtidigt händer något annat. När försvarsutgifterna ökar skärs det internationella biståndet ned. Land efter land minskar sina insatser för fattigdomsbekämpning, humanitärt stöd och långsiktig utveckling.

Och jag kan inte låta bli att fundera över logiken.

För vad är det egentligen vi försöker uppnå?

Säkerhet är mer än militär förmåga

SIPRI har nyligen publicerat en rapport om just detta. Hur världens militärutgifter ökar samtidigt som utvecklingsbiståndet minskar.

En av rapportens viktigaste slutsatser är att nedskärningarna i biståndet ger relativt små ekonomiska besparingar jämfört med de enorma summor som nu läggs på militär upprustning. Samtidigt kan konsekvenserna för människor som är beroende av stödet bli mycket stora.

Det borde få oss att fundera.

För det finns en märklig föreställning i delar av den politiska debatten om att vi måste välja. Antingen satsar vi på vårt försvar eller så hjälper vi människor i andra delar av världen.

Men säkerhet fungerar inte riktigt så.

Ett land som kollapsar ekonomiskt blir inte stabilare av att omvärlden drar sig undan. Hunger, fattigdom och svaga samhällsinstitutioner försvinner inte för att vi väljer att prioritera andra utgifter. Tvärtom kan problemen fördjupas och bidra till nya konflikter.

Och konflikter har en tendens att inte stanna där de börjar.

Det borde vi vid det här laget ha lärt oss.

Vi kan inte bomba fram stabilitet

Jag tror att vi ibland gör det lite för enkelt för oss när vi diskuterar säkerhetspolitik.

Det militära försvaret är konkret. Vi kan räkna stridsvagnar, flygplan, soldater och ammunition. Vi kan mäta försvarsutgifter i procent av BNP och jämföra länder med varandra.

Det är betydligt svårare att mäta en konflikt som aldrig bröt ut.

Hur värderar vi ett fungerande skolsystem i ett land som annars riskerar att slitas sönder? Vad är värdet av att människor får tillgång till mat, sjukvård och en försörjning? Hur räknar vi på betydelsen av fungerande demokratiska institutioner?

Det är inte lika enkelt att sätta siffror på.

Men det betyder knappast att det är mindre viktigt.

Och nej, bistånd löser inte alla konflikter. Dåligt utformat bistånd kan vara ineffektivt och ibland rent kontraproduktivt. Vi ska självklart ställa krav på resultat, transparens och hur våra gemensamma pengar används.

Men att därifrån dra slutsatsen att vi kan minska vårt internationella engagemang utan säkerhetspolitiska konsekvenser är en ganska märklig tankevurpa.

Vem tar ansvar för morgondagens konflikter?

Det är här jag tycker att den politiska diskussionen behöver bli betydligt mer seriös.

Vi behöver rusta upp för att möta de hot som finns här och nu. Det är nödvändigt och det kommer att kosta pengar.

Men om vi samtidigt drar ned på arbetet med att förebygga framtida konflikter, vad har vi då egentligen åstadkommit?

Vi riskerar att bli bättre på att hantera konsekvenserna av en osäker värld, samtidigt som vi investerar mindre i att förändra de förhållanden som bidrar till osäkerheten.

Det är ingen särskilt genomtänkt långsiktig strategi.

För svensk del handlar det också om vilket land vi vill vara internationellt.

Sverige har länge varit en stark röst för internationellt samarbete, utveckling och mänskliga rättigheter. Det har varit en del av vår utrikespolitik och vårt sätt att bidra till en säkrare värld.

Det betyder inte att allt vi gjort har varit rätt. Det betyder inte heller att gamla biståndsmodeller ska vara fredade från förändring.

Men det betyder att vi har erfarenheter, kunskap och ett ansvar som vi borde använda.

Vi ska inte behöva välja mellan att försvara vårt eget land och att bidra till att andra samhällen kan utvecklas i fred.

Vi måste klara båda uppgifterna.

För i en värld där allt fler länder rustar för nästa krig behövs det också några som orkar investera i att det aldrig bryter ut.

Det är också säkerhetspolitik.

Och kanske är det just den delen vi behöver prata betydligt mer om.