Politiken som inte tar ansvar


Det är ett problem när politiken och politikerna inte tar ansvar. Man pratar gärna om det. Beskyller den andra parten för att brista i det. Men när det kommer till kritan så är det fruktansvärt lätt att avstå från det.

Det är i dessa lägen politiker börjar försöka ändra frågeställningen och underlagen. Det är i dessa lägen som till exempel Fredrik Reinfeldt (M) använde sig av anekdotisk evidens och började prata om ”etniska svenskar mitt i livet” istället för att förhålla sig de gängse mätmetoder som är standard när det gäller frågan om arbetslöshet. Han försökte omdefiniera frågeställningen och problemet.

Samma sak är det med Allianspåståendet om att sysselsättningen är högre nu än mot 2006. I absoluta tal så är det givetvis så att det är fler som arbetar nu mot då, men befolkningen har också ökat på dessa 6 år. Sysselsättningsgrad räknas inte i absoluta tal utan i procent.  Man gör ett statistiskt argumentationsfel där man baserar sin slutsats på att ”det är fler i arbete nu än för 6 år sedan, alltså har sysselsättningen ökat”. Cum hoc ergo propter hoc. Man tar ingen hänsyn till populationsökning. Redovisar man hela statistiken ser man att sysselsättningen är lägre nu än för 6 år sedan.  Man försöker omdefiniera frågeställningen.

Politiken måste ta ansvar. Det är deras roll och det är därför de är valda. Ansvar är att inte ducka för verkliga problem och bara försöka omformulera dem för att kunna presentera en lösning. Detta gäller alla politiker, oavsett partifärg. 

Vi står inför ett antal stora utmaningar som samhälle. Där politiker på både statlig, landstings och kommunal nivå måste ta sitt ansvar och där vi inte har råd att ducka för frågorna till förmån för en kortsiktig plakatpolitik. 

Klimatutmaningen är en sådan fråga. Vård, skola och omsorg är en annan. Medborgarnas välmående och landets tillväxt en tredje. Detta är områden politiken inte får lämna walk over i. Att ta ansvar är inte synonymt med att lova mest, bäst eller galnast. Det är att faktiskt ta tag i de svåra frågorna.

Jag läser i en debattartikel signerad de borgerliga gruppledarna i Västeråsoppositionen. Där säger man ”Allt kan inte göras i en budget men vi vågar prioritera”. Det låter ju hoppfullt. Men när man läser igenom alliansens budgetförslag och vad det är man vill prioritera och ta ansvar för blir man en smula fundersam. 

Man har valt att stryka flera viktiga klimat- och naturinsatser. Flera satsningar på unga, på kultur och på stadsdelsutveckling som i sin tur skulle motverka segregation och öka livskvalitén. Och då mina vänner gör man precis vad jag nyss gått igenom att man som politiker inte får göra. Man duckar för de verkligt stora utmaningarna.

Man försöker också göra precis som de två inledande exemplen, man försöker omdefiniera frågeställningen och problembilden och man gör det med hjälp av ett argumentationsfel. 
”Eftersom vägar till köpcentrum är en förutsättning för att de ska gå bra så borde köpcentrumens framgång bli än större bara vi bygger ännu mera väg”. Samtidigt försöker man peka på att den rödgröna majoriteten inte är ansvarstagande då man inte prioriterar vägen, ergo ”ni vill köpcentrumen ont och är emot framgång eftersom ni inte vill satsa alla pengar på denna väg”. Det är inte ens säkert att vägen skulle få den nyttan man själva hänvisar till utan det hela är mycket spekulativt. Och dyrt. Och på bekostnad av flera punkter som dessutom är reglerade i Västerås stads strategiska plan (är som ett övergripande styrdokument för stadens verksamhet, läs den här)

Att anlägga vårmarker och faunavägar kanske inte låter så upphetsande i vare sig en medborgare eller en politikers huvud. Men det är av stor vikt för att kunna säkra upp Mälarens kvalitet, säkra stadens dricksvatten och slå vakt om den biologiska mångfalden. Det är att ta ansvar för vår kommun och stad för kommande generationer. 

Att utveckla stadsdelar, speciellt de ganska segregerade är så fruktansvärt viktigt. Det minskar utanförskap, motverkar motsättningar, ökar livskvalitén, tryggheten och den upplevda stoltheten att faktiskt vara en del av staden. Det är att ta ansvar och inte ducka för problemen. 

Jag hoppas alliansen i Västerås kan ompröva sitt "ansvarstagande" till att faktiskt handla om riktigt ansvar. Ansvar för Västeråsarna, både gamla som unga. 

0 kommentarer: