Börjar med att konstatera att jag är (inte helt oväntat) missnöjd med det faktiskt utfallet av årets lönerörelse. "Vi" (i det här fallet Fackförbundet SKTF) fick ett genomsnittligt utfall på 2,4% i hela riket. Vi fick i vårat centrala avtal fram ett "garanterat lägsta utfall" på 2%. Så totalt sett fick vi alltså 0,4% mer. Vi blev påminda och uppmanade mitt i avtalsrörelsen om att "ta vårat ansvar för lönebildningen". Vi tog vårat ansvar. Våra motparter valde att ta chansen istället. När SKTF tog ansvar och inte trummade på för kung och fosterland i våra anspråk så satt arbetsgivaren förmodligen och log i smyg.
Till saken hör det att arbetsgivarna sitter med rekordstora överskott. Man pratade om ekonomiska kriser, hur man förmodligen skulle bli tvugna till att säga upp anställda, göra hårda rationaliseringar och absolut under inga omständigheter klarade några högre lönehöjningar. Kort och gott; man gick helt enkelt in i avtalsrörelsen med "KRIS" målade med stora bokstäver och vädjade till fackens ansvarskänslor.
Vårat avtal är konstruerat så att vårat "golv" är det lägsta garanterade utfallet, vi har inget tak. Med andra ord, avtalet är konstruerat så att om det går bra ska både kan och ska arbetsgivarna ge mer i löneutveckling. Till detta har vi en individuell lönebildning, så det är var och en som ska bli bedömd efter sin prestation och kompetens. Något arbetsgivarna även där visat tydliga tecken på att inte klara av. De tycks ha fruktansvärt svårt att bedömma medarbetarna som individer. (Och så är det vi i facket som får kritik för att det inte finns utrymme för individer, vilket struntprat....)
Inte nog med att detta uppenbarligen var falskspel, så är det ytterligare en manifestation i hur (eller snarare hur lite) man värderar och ser på den offentliga sektorn.
Man anser den kosta för mycket, man tycker den är en belastning, så fort någon andas ordet ekonomi så är det alltid den som först ska rationaliseras, och oftast hårdast och man gömmer sig bakom argument som att man måste vara sparsam med skattemedel (att man sen inte ser något konstigt med i att till exempel anställa dyra konsulter, direktörer, eller för den delen utöka prislappen på byråkratin är ju då lite dubbelmoralistiskt).
Är detta en slump? Är det av en ren tillfällighet att arbetsgivarna, och det som är mest tragikomiskt är att i detta fall är arbetsgivarna politiker, politiker som konsekvent vägrar att utala sig om arbetsmarknaden utan kallt hela tiden hänvisar till att parterna själva får lösa alla problem, aldrig tar ett initiativ till att satsa på offentlig sektor?
Innan jag svarar på det, även om ni förmodligen redan nu kan lista ut svaret, så kom ihåg; offentlig sektor är kraftigt kvinnodominerad. Och nej, det är ingen slump.
Rent krasst kan man konstatera att den patriarkatiska grundsynen fortfarande är norm. Män (och kvinnor) lever (medvetet eller omedvetet) efter den. Den regerar fortfarande samhällets prioriteringar och värderingar och då följdaktligen även dess beslut.
Det är därför man tycker att man kan strunta i att ge, i vårt fall då kommunala- och landstingsanställda akademiker och tjänstemän (till störst del kvinnor) en bra och god löneutveckling.
Än idag regerar föreställningen om att en civilingenjör gör ett riktigt arbete och har bäst utbildning medan en socialsekreterare mer har ett kall. Är det en slump att den som i rådande norms synsätt är den kraftigt mansdominerade yrkesgruppen som "gör ett riktigt jobb"? Såklart inte. Trots att man gått lika långa utbildningar, har lika stora studielån och haft samma akademiska system.
Inte heller är det en slump att de enda tjänster i offentlig sektor som har ett gott renome, bra betalt och en bra status är "manliga" yrken; stadsarkitekter, direktörer, chefsekonomer, jurister och så vidare.
Så jag tror, att en stor del i att arbetsgivarna inte tar -sitt- ansvar och satsar på de kvinnor och män i offentlig sektor som ligger hopplöst efter i sin löneutveckling tack vare att man jobbar i "fel bransch" är just på grund av hur vår rådande grundsyn på dessa jobb är. De får ju skylla sig själva som inte tog ett riktigt jobb typ.
Hur blev det så här då? Självklart är det inget som hände i en framtagen strategi eller målplan av något ont nätverk (men man skulle ju knappast bli förvånad). För det är ju inte så att könsfördelning och diskriminering börjar den dagen du får ett jobb i offentlig sektor. Problemet ligger djupare och mer ingrott än så. Det börjar den dagen du föds.
Löner, arbetsmiljö, synsätt och så vidare är bara symptom på att man har ett strukturellt tankefel och förlegat könsrollstänk.
"Pojkar bygger lego, kör traktor och blir ingenjörer, flickor gillar rosa, leker med spisar och blir sjuksköterskor."
Det är dags att vi vågar se på oss själva. Det är dags att våga vara modig. Därför ska arbetsgivarna skämmas. Ni hade chansen att gå i bräschen och påbörja nermonteringen av ett uråldrigt tankefel men valde istället att inte redovisa alla fakta,fara med osanning och ni valde att vidmakthålla diskrimineringen av kön.
En sak är säker dock, vi som fackföreningen har lärt oss läxan.
Fool me once, shame on you....
Inlägg
Nu är du kinkig! :-)