Våga vilja framtid...

En övertro på den fria marknaden och en oändlig strävan efter en ökad tillväxt är inte hållbart på sikt. När drivkraften är materiella och ekonomiska vinster och hela det grundläggande visionära och ideologiska arbetet går ut på att öka dessa klyftor på bekostnad av människorna sviker samhället och staten dess medborgare på dess primära funktion; att säkra medborgarnas trygghet.


När sociala trygghetssystem monteras ner, den gemensamma vården och omsorgen privatiseras och inkomstskillnader och anställningsvillkor ökar och försämras så har man oundvikligen gått in på en väg som inte bara resulterar på sikt ökade påfrestningar och utmaningar på samhället utan även resulterar i tragiska människoöden.


Detta är förödande krafter i ett samhälle som har ambitioner att vara ett välmående land. När man cementerar fast orättvisor och inkomstskillnader så resulterar det inte bara i större ohälsa, kortare livslängd, brottslighet och en minskad tillit för både samhälle och medborgare, det som är värst är det samhälle vi skapar för vår framtid. När individer inte längre nå sin fulla potential eller ambitioner på grund av sitt kön, var man är född eller hur mycket pengar sina föräldrar har. Man riskerar att klara sig sämre, få sämre arbeten och få en lägre inkomst än de välmående mer privilegierade personerna. Vi står inför det faktum att för första gången sedan 30-talet så får de kommande generationerna sämre än sina föräldrar, och den enda lösningen man ser i sikte är att understödja en till synes ostoppbar konsumtion, elda på tillväxten genom kortsiktiga lösningar och fortsätta nedmontera de trygghetssystem som vi har. Faktum kvarstår dock; tillväxten minskar inte klyftorna. Tillväxten löser inte ojämställdheten. Tillväxten ökar dock klyftorna ännu mera. Och då inte enbart nödvändigtvis bara i Sverige.


När ska man vakna upp och inse att vårt land inte är ett slutet ekosystem där vi är i full kontroll? När kommer man till den insikten att en oändlig tillväxt baserad på konsumtion är omöjlig? Kommer man någonsin förstå att utan ett hållbart samhälle rasar allting, hur hårt ska vi rasa? När kommer man över vetskapen att världen inte ser ut som den gjorde förr, där ett fåtal länder delade girigt över världens alla tillgångar? När inser man att vi måste börja leva med vår omgivning och inte mot den? Å andra sidan återspeglar det rätt så bra politiken i Sverige idag.


Hur mäter man framgång? Är det en naturlag som säger att vi ska mäta framgång för ett land enkom baserat på dess BNP och ekonomiska tillväxt? Säger det egentligen någonting om hur dess människor mår? Se på USA, det samhälle som nuvarande politik närmast försöker efterlikna. USA är en av världens största ekonomier med ofantliga tillgångar. Ändå har man högst inkomstskillnader i västvärlden, man har högst hälso- och sociala problem bland västvärlden, högst psykiska ohälsa, högst kriminalitet, högsta sjukvårdskostnader. Listan kan göras ännu längre. Ett land i kris där en minimal procent av befolkningen äger mer än hälften av alla tillgångar.


Jag är fullkomligt övertygad om att med ett hållbart jämställt samhälle skulle, sett ur ett samhällsperspektiv, vara mer framgångsrikt ur flera aspekter. En framgång som skulle föda framgång.


Individer som har möjlighet att nå sin maximala potential, där stora idéer blir verklighet, idéer som skapar schyssta och rättvisa jobb som för oss framåt mot det hållbara samhället. Där fokus ligger på viljan att förändra och gå framåt, som inspirerar och engagerar människor att tänka nytt, utmana sig själv och våga. Att veta att trygghetssystemen finns där när vi behöver dem. När vi blir sjuka. När vi får barn. När vi går i skolan. När vi blir gamla. Ett samhälle där individen är modig och vågar i vetskapen att om jag ramlar så finns det ett skyddsnät som hjälper mig upp igen.


Vem tror ni är modigast och kommer våga mest? Den som vet att om jag snubblar så tar någon emot och det är bara att resa sig eller den som vet att om den ramlar så vet man inte hur långt, och man vet inte ens om man någonsin kan resa sig igen.


Jag tror på framtiden, jag tror att den kan vara precis allt vi vill att den ska vara. Det är som Lars Epstein skrev ”Framtiden är den enda tid i livet som går att påverka”. Det enda som behövs är vilja, idéer och mod.


Vi måste vilja gå framåt, vi måste längta dit, inte leta kortsiktiga vinster som gynnar ett fåtal som om man fruktade framtiden.

Jag är fullkomligt övertygad att man, genom att prioritera annorlunda, relativt enkelt skulle kunna starta förändringen och bygga ett grönt, hållbart samhälle. Det gröna folkhemmet (för att använda en av Göran Perssons yttrande).

Ett första steg skulle vara att göra om ROT-avdraget så att det riktar sig mot den gröna sektorn och även för flerfamiljshus och hyresrätter, både inom tjänster och teknikutveckling. Med att rikta skattesubventioner för framtagandet av nya energilösningar och energieffektivisering av till exempel de stora miljonprogrammen. Det skulle ge effekter vi talar om.

Vi skulle se en effekt på vårt energibehov, på våra hus och hem och på vårt dagliga liv. Det skulle skapa arbetstillfällen, både långsiktiga och kortsiktiga och det bästa av allt; Vi skulle ha en varaktig förändring även den dagen subventionen togs bort och dessutom finns möjligheten att göra landet världsledande inom energi och miljöomställning i världen.

Det är samhällsbyggande, hållbara val. Och det är bara ett exempel.

Vi måste våga tro på kraften hos människor!

0 kommentarer: