Som fackligt förtroendevald i en kommun så får man en rätt unik inblick i många forum som man i vanliga fall inte har tillgång till, om man inte råkar vara en politiker eller högt uppsatt tjänsteman. Det är både spännande, enormt lärorikt och samtidigt fruktansvärt skrämmande.

Det är när man som en utomstående betraktare på insidan plötsligt kommer till insikt om att när det blir skarpt läge betyder de fina orden, bra dokumenten, duktiga policys och värdegrunder och allt prat om välutbildade anställda som gör ett jättearbete, tar ansvar och är delaktiga i verksamhetens utveckling egentligen i realiteten inte någonting. Det är mest till för att hålla den stora massan i skick. Att tillfredställa arbetstagarorganisationer och anställda, att blidka medborgarna och väljarna. De är dokument och frågor man väldigt gärna pratar om, vill förankra och missionera om. Ända tills det handlar om att faktiskt leva upp till dem. När fakturan kommer, medarbetarna ställer krav att få lön för det arbete man gjort och de tjänster man utfört kryper de politiker och tjänstemän in i sina hålor och börjar spela det stora "det är inte mitt fel"-spelet.

Tjänstemannasidan med sina förhandlingschefer och HR-strateger håller med om att medarbetarna faktiskt tjänar för lite, hur bra det skulle vara med en riktig löneprocess som faktiskt belönar duktiga individer för det arbete man gjort och hur viktigt det är att man lyckas attrahera duktig personal och hur viktigt arbetet man gjort är. Men, för det finns ALLTID ett men, dessvärre finns det inte XX [sätt in ett av följande ord; pengar, utrymme i budget, ramar, förutsättningar eller löneutrymme] för detta. Att man verkligen önskar och beklagar att utfallet blir så skralt och att man inget, absolut inget, kan göra åt situationen. Man är väldigt snabba på att poängtera att det är politikerna som beslutar budgeten och styr. -Och politikerna serru, de tar inte sitt ansvar.

Ställs dessa personer med motfrågan "-Men vad har ni gjort för att belysa detta problem för politikerna då?" så skruvar de på sig väldigt besvärat. Ty det är ju otänkbart för dem att framföra kritik till politikerna. De är ju tjänstemän, tillsätta att genomföra de fattade besluten.

Själva ser man inte omöjligheten med att gå ut med dekret som "Attraktiv arbetsgivare" parallellt med "inga kompensationer för löneökningar i budget". Man anser inte att det finns någon paradox i det hela, att det faller på sin egna orimlighet. Att ord som "locka unga välutbildade akademiker" och "sparkrav" har något motsatsförhållande finns inte heller i deras värld. Ty, politikerna har ju beslutat det, och då måste man ju bara göra som de säger.

"-Hur då?" svarar jag. Svaret blir något smått förvirrande och ursäktande "analyser och prioriteringar".

Personligen så anser jag att tjänstemannasidan har ett ansvar gentemot politiken att faktiskt återrapportera, larma och varsko när det gäller verksamhetsfrågor. Att man har ett ansvar att faktiskt påtala att det är omöjlighet att möta upp de enorma pensionsavgångarna utan att satsa och prioritera sina befintliga och potentiella medarbetare. Att för att locka till sig ny personal och för att fortsätta utveckla de medarbetare man har behövs incitament. Det räcker inte med att få höra "det är jätteviktigt att ni tar ert ansvar och presterar allt vad ni kan" om det aldrig någonsin syns i lönekuvertet.

Argumentet "det finns inga pengar" förstår jag mig inte på. Nu är jag den första att medge att jag inte är någon nationalekonom, budgetexpert eller finanshaj. Men nästintill varje år vid kommunens bokslut har man gått med vinst. De senaste 15 åren har Västerås stad gått back en gång. Typ. Men det är alltid krisår. Pengarna räcker aldrig till lönerna. "Vi måste ha till svåra tider", "Det är oacceptabelt att ha så lite i vår kassakista om nöden kommer och knackar på", "Det ekonomiska utfallet var svagare än förväntat, så nu måste vi spara".

Trots att detta argument förts fram år efter år, tyckte förra majoriteten att en skattesänkning var på sin plats. Och hitills har den nya majoriteten inte gjort något åt situationen.

Och detta i en tid där fler och fler kommer behöva använda välfärdstjänster såsom äldreomsorg och vård, behandlingshem, rehabliteringsenheter osv och där dessutom de som kommer använda sig av dessa tjänster ställer högre och högre krav på kvalitet och kompetens.

Var det rätt beslut att sänka skatten då? Om man nu varje år anser att man har för lite pengar kvar att satsa på verksamheterna? Hur tänkte man attrahera arbetstagare till organisationen om man aldrig låter duktiga individer bli belönade för sitt engagemang och arbete?

Ett lite intressant undantag märks dock väldigt tydligt. Det finns två grupper i offentlig sektor vars löneökning aldrig stagnerar, aldrig flackar av eller aldrig är rent sagt dålig. De två grupper är politiker och höga tjänstemän. De ena sätter sina egna löner, och de andra blir tillsatta av dem som sätter sina egna löner. Det hela förklaras med det "enorma ansvar man har", "marknadskrafter" och "bibehålla nyckelkompetens".

Inom industrin pratar man ibland om återinvesteringar och stora satsningar på maskinparker. Inom den offentliga sidan behövs samma satsning. Det är bara det att investeringen är i humankapital som krävs i detta fall. Man behöver ha fler personer som utför tjänsterna som dessutom har en högre kompetens och kan utföra det bättre.

Eller så kan man koka ner det hela till två frågor till de ansvariga tjänstemännen och politikerna; Vad för sorts kommun vill ni egentligen ha? och Hur ska den bli det då?