Att synas

Att synas och finnas i det allmänna rummet är inte på långa vägar en succéhistoria eller per automatik en framgång. Att vara där innebär också att stå till svars, vara offentlig och få stundvis ganska hård kritik. Detta är rampljusets nackdel. Alltför många personer är inte beredda på det, helt omedveten om, eller orkar/vill inte ta det ansvaret när man på ett eller annat vis blir en offentlig person.

Det finns alltför många exempel på detta. Många är de företagsledare, personer inom sportens värld, politiker och skådespelare som helt oförberedda blir slukade av offentlighetens kritik när något hänt eller när resultaten uteblir. Extra hårt blir det när dessa personer inte gjort en korrekt omvärldsanalys. När man oförberedd måste stå till svars för sina ageranden (eller brist på dessa).

Jag menar på att detta är något alla personer som ger sig in i offentligheten på allvar måste ta i beaktande före man tar uppdraget. Är man beredd? Är man villig att stå upp? Klarar man av sitt uppdrag i motgång? Dessa frågor måste man ställa till själv och vara beredd att svara "ja" på.
Jag gjorde det ställningstagandet när jag själv engagerade mig i ett offentlig uppdrag och är beredd på detta.

Och för min del så välkomnar jag även kritik och åsikter, så länge de har saklig grund och har med mitt offentliga uppdrag att göra. Att bli kallad "idiot" är varken sakligt eller har med mitt uppdrag och göra, vilket blir väldigt svårt att bemöta således. Detta är något jag även applicerar åt andra hållet så att säga; jag har inga problem att kritisera en offentlig persons tillkortakommanden så länge det har att göra med det offentliga uppdraget att göra.

Så vad vill jag ha sagt med detta; Jo, min sensmoral i detta inlägg är att det är alldeles för många människor som attraheras till det offentliga ljuset för att suga i sig synlighetens sötma, utan att reflektera vad samma offentlighet innebär när inte resultaten går ens väg. Carl-Henric Svanberg, S-O Littorin och Ola Rappace är några bra exempel på detta.