Socialdemokratins framtid

Socialdemokraterna förlorade valet stort. Igen. Ursäkterna och bortförklaringarna haglar. Det är svagt ledarskap, otydlighet i att nå ut med sin politik eller skrämselpropaganda från de andra alternativen. Allt detta är givetvis fel. Anledningen till att man så stenhårt förlorade valet är bristen på att på allvar vilja reformera sig, inse att tider förändras och politik likaså.

Man har förlitat sig på gamla strukturer. Strukturer som varit framgångsrikt i 90 år men som slutat vara det för 20 år sen.

Missförstå mig rätt. Socialdemokratin har varit en mycket viktig grundsten i dagens Sverige. Man byggde upp demokrati och välfärd. Man tog kampen mot orättvisor och klasskillnader, man drev frågor om jämställdhet, skola, omsorg och trygghet på arbetsplatser. Alla dessa saker ska vi vara tacksamma för och respektera. Men problemet ligger även i det man åstadkommit. I och med att man genomförde detta, att man reformerade Sverige, så ändrades också förutsättningarna för socialdemokratin. Inte över en natt. Inte över ett år. Utan väldigt långsamt över en lång tid. För att generalisera väldigt hårt; kampen mot klassklyftor, utbildning och välfärd var så framgångsrik att en stor grupp av de personer man en gång stred för sakta men säkert fick ett mycket bättre liv. De gamla industriarbetarna gick i skola och hade en dräglig välfärd. Deras barn fick möjlighet att utbilda sig ännu mer, blev tjänstemän och akademiker, den ”positiva klassresan” var igång, och med den andra krav på reformer och åtgärder. Men socialdemokratin, stod still.

Så där har det fortlöpt under lång tid. Samhället har rört sig framåt. Världen, som för 70 år sen kanske ändrade sig över sekler, ändrar sig idag över nätter. Allting är mer dynamiskt än någonsin. Det är här man brast.

Socialdemokratin, den en gång så stora progressiva och reformvänliga kraft, stod still. Utan att inse kraften och nödvändigheten i flexibilitet, positionsförflyttning och dynamik.

Man står kvar i gamla ideal och en gammal organisation. Kvar finns strypkopplet mellan socialdemokraterna och LO-kollektivet, som ett fundament från en tidsepok som flytt. Den reformlusta och framtidsvision som en gång i tiden låg bakom storhetstiden för partiet finns inte. Man gick till val på att göra samhället till det som det var förr. Vrida tillbaka klockan-retorik. Det finns ett stort problem i detta. Det som var svaren på dåtidens stora utmaningar och frågeställningar är inte samma lösningar som behövs i nutidens och framtidens dito. Medans nästan alla etablerade riksdagspartier har genomfört stora förändringar, inte minst Moderaterna, har socialdemokratin legat still. Paradoxalt kan man idag se att de alternativ som idag har mest visioner och vilja, och dessutom konsekvent rör sig framåt och är väldigt progressiva vinner röster. Socialdemokraterna har gått från ett progressivt parti till ett ganska konservativt parti, som inte visat något större intresse av att skapa ett framtidens Sverige.

Någonstans i mitten på 80-talet hade visionerna stannat av. Makten var målet. Inte viljan att ändra, visioner och mål. I årets val var det likadant. Istället för att analysera varför man hade ett sviktande opinionsstöd och faktiskt fokusera på att utveckla sin politik så letade man istället efter medel att återfå makten. Den rödgröna alliansen skulle vara svaret på alla problem trodde man, och därigenom totalt missat både poängen och chansen att åstadkomma den så nödvändiga förändringen. Man tog inte tillvara möjligheten och tiden i opposition till att reformera sig och tänka nytt, utan körde på som vanligt. Detta ledde som bekant till att man gjorde ett riktigt uselt val. Igen.

Ett progressivt parti med framtidsvisioner ger sig inte i kast med partier som har tveksamt ideologiskt demokratisk bakgrund, ett parti som dessutom snarare motar bort väljare. Ett progressivt parti går inte till val på att ”göra allting till det var förrut”. Det som har varit. Det enda som vi kan påverka är det som kommer.

Det man behöver göra nu är att kritiskt och utan pardon göra upp med sig själv. LO-kollektivet behöver (dels för sin egna trovärdighet) stå på egna ben. Den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter gemensamt tar ansvar. Låt dem få ta det ansvaret, det klarar dem. Det finns kanske en, återigen hårt generaliserat, förklaring till varför de opolitiskt anslutna TCO och SACO kollektiven går framåt medan LO backar. Socialdemokraterna behöver sluta se sig själv som ”det statsbärande partiet” och mer börja betrakta sig själv som partiet med möjligheten att förändra.

Socialdemokraterna måste bygga sig en vision om att vara Sveriges mest progressiva parti. Man måste ta ansvar för framtiden. En framtid alla ska få en plats i. Alla. På riktigt. Man måste skaka av sig gammalt ”retrotänk” och sina åsikter om att ”allt var bättre förr”. Ambitionen måste vara att vilja förändra, inte enbart bevara och bevaka. Man måste sluta vara rädd för framtiden och istället se chansen att göra den till det bättre.

Ordet solidaritet är ett gammalt ord som socialdemokrater gärna slänger ur sig i brist på bättre argument, utan att vidare analysera vad det är man egentligen säger. Det är synd, för det har en sådan potential att återigen stå för ett så riktigt bra budskap. Det man behöver göra är att sätta sig ner och fundera, vad betyder detta IDAG, inte vad stod det för förr. Man behöver omformulera sig, jag tror att det är jätteviktigt att idag trycka på att man gemensamt bidrar till kollektivets bästa genom att satsa så mycket man kan på individerna i kollektivet. En stark individ (och då kan ordet stark innefatta en mängd saker; ekonomiskt, inflytelserik, utbildningsnivå, jämställdhet etc) bidrar så mycket mer till ett kollektiv än en individ som varken blir behandlad som en individ eller behöver ta ansvar som individ.

Jag är av den uppfattningen att det är genom kollektivet individerna kan växa. Jag tror inte på att kollektivet skall vara målet, kollektivet är medlet. Jag tror att genom att ha ett starkt kollektiv ger vi alla människor förutsättningen och möjligheten för personer att ta ansvar och att bli det var och en har möjlighet och ambition till att bli.

Zlatan vore inte en av världens bästa fotbollsspelare utan att ha ett kollektiv bakom sig. Och det är min poäng. Kollektivet står bakom, och ger styrka till var och en att nå sitt eget Milan.

Men i min övertygelse får ett kollektiv aldrig sätta gränser för individen utan det ska fungera tvärtom. Därför är det till exempel jätteviktigt att man, återigen, klipper bandet med LO. LO är ett kollektiv som pratar om kollektivet som enhet, väldigt sällan eller aldrig om individerna i det. Det finns inget utrymme för individer. Likaså kan jag se brister i socialdemokraterna politik de senaste åren. Att det saknas utrymme för individer och, jag tror, det kan vara en stor anledning varför så många har bytt politiskt block.

Nu blev detta ett väldigt, väldigt, långt inlägg. Så hur ska man göra? Häng med på bloggen. För jag kommer ge er svaren ;)

Riksdagen 2014?